View allAll Photos Tagged eft
中央ザナラーン・ブラックブッシュ・スートクリーク上流/エフト
サーフィドクラウドのお次はエフト。目玉が可愛らしい。
今回は次郎ちゃんに協力してもらいました。範囲技スタグナントスプレーで襲われる次郎。
釣り糸の先には、スートクリーク上流のヌシ、ドリームゴビー。魚類図鑑より抜いて使わせてもらいました。ヌシ釣りって実際はこのくらい大変なんじゃないかなーと思ってます、私（笑）
Efter en dag med konstrunda, marknad, uteserveringar och sightseeing-tåg lägger sig lugnet över den lilla staden vid det stora vattnet.
Fint kvällsljus efter dagens regn. Lite vatten (eller fingeravtryck?) på linsen gav rätt lyckade spikes på billyktor och trafikljus!
Photo: Carl Lembke
www.flickr.com/photos/ylvas/391280031/
The cellar near my mothers mothers fathers fathers fathers Petter Hedström Länk´s little cottage in Vallby, Tierp, Uppland. Photo 1941 when his sonson visited. The cottage was taken down then, but the cellar was there.
Petter Hedström was a soldier - in sweden we had an organisation called Indelningsverket / Allotment system
en.wikipedia.org/wiki/Swedish_allotment_system
Carl Lembke has written this story about his older relatives:
Min farfar flyttade från Värmland, där han var född i en av de två Råda församlingarna i en by med namnet Backa (möjligen i södra Råda) till Tierp i Uppland, där han bosatte sig i Vallby. Han var av vallonsk härkomst varom såväl namn som yrke bar vittne. Han stavade sitt namn Lemke (alltså utan b). Till yrket var han låssmed och torde ha varit skicklig i yrket, då han var betrodd med arbete till självaste domkyrkan i Uppsala. Hans barn voro ganska många av vilka min far Anders Lemke torde ha varit yngst. Han var född den 20 augusti 1828 (1829?) och dog i Österberg av Ovansjö församl. i oktober 1905. Jag har sett och minns endast två av fars syskon nämligen min farbror Jan Olof med tillnamnet Wallin, som han tagit sig efter födelsebyn Vallby i Tierp, ty han tyckte att det fanns många ändå med namnet Lemke, sedan även en syster, min faster med namnet Maja-Lena. Hon hälsade på i mitt hem i Österberg ett par gånger - sista gången då jag var omkring 18, 19 år gammal. Då hon något år senare låg på sin dödsbädd reste min far till Tierp för att träffa henne en sista gång här i livet. Farbror Wallin, som icke lärde sig något yrke tog här och där tjänst hos lantbrukare och kom omsider liksom min far till Ovansjö, där han först tjänade hos Ingils på Ginborn och senare hos Lars Persson på Lemstanäs d.v.s. i Lem. Därifrån tog min far honom hem till Österberg, då jag var omkring 6 à 7 år gammal. Ett och annat minne från honom återkomma vi senare till.
Min far tröttnade rätt snart på samvaron i barndomshemmet i Vallby, ty där var fattigt och farfar tyckte om spriten. Sämjan var därför inte alltid den bästa i hemmet. Då han var omkring 16 år rådde honom hans mor, min farmor, att söka sig i lära för att bli kunnig i något hantverk. I sina tidiga tonår hade han liksom andra fattigmansbarn måst gå ut i bygderna för att skaffa mat. Jag minns särskilt han berättade om långfärder nedåt Upplandskusten för att hos fiskar- folket försöka erhålla strömming till sovel i det fattiga hemmet. Trevnaden i Vallby torde för övrigt icke heller ha varit angenäm under en tid, då spritkulten dominerade i varje hem. Emellertid kom dagen för den sextonårige Anders uppbrott från föräldrar, syskon, hem och hembygd. Alla hans tillhörigheter fingo rum i ett knyte och torde ha bestått endast av ett par underplagg, ett par strumpor och skor. Hans mål var Gävle där han lyckades få anställning hos en kopparslagaremästare Sundberg. Även om hem och hembygd icke hade mycket att bjuda på kändes det bittert att nu ge sig ut på egen hand. Far berättade flera gånger hur han sprang långa sträckor då vägen gick genom skogarna. Särskilt nämnde far hur han sprang och grät genom Mehedeskogen och ibland gnolade på en sång: "Mitt bröd är smått skuret i världen vitt kringkastat. Gud give mig styrka att samla det tillhopal" Det var sommaren omkring 1844 (eller 45) han sålunda började vid 16 år på egen hand. Det enda par skor han ägde nändes han icke använda utan föredrog att traska barfota, då nu årstiden medgav det. Hos herrskapet Sundbergs trivdes han ganska bra. Fru Sundberg var av finsk härkomst. hon berömde far för att han trots sin alltför knappa garderob, ändå höll sig snygg. Detta var ett drag hos far som våra grannar i Österberg också observerade. Och jag hörde själv en gång Danils Hans i Ovanmyre säga att på Lemkes kläder slapp man allt se några fläckar. Sedan han lärt sig kopparslagareyrket - utan att ändå gjort något så kallat "gesällstyck" eller avlagt gesällprov flyttade han till Ovansjö och tog anställning hos en kopparslagaremästare Lundbom i Spjutmuren. Min mor, som hette Greta Lisa Olsdotter och var född den 24 juni 1827 (1828?) på bostället Vretbo (som ännu finnes väl utmärkt genom en dunge gamla körsbärsträd. För övrigt byggde fru Elna Vilmos föräldrar en villa i omedelbar närhet av detta ställe), i Hammarby, Ovansjö hade samtidigt plats hos en skräddarmästare Lindström i Kungsgården, Ovansjö. Alltså anställda i närheten av varandra blevo de så småningom bekanta och bildade rätt snart familj och hyrde allra först en kammare i Näs söder om Näsbyggesjön i en bondgård känd under namnet "Koppars i Näs". I kammaren fanns en väggfast säng. Mor hade ett litet skåp och far en kista, detta var så gott som hela möblemanget. Skåpet och kistan fanns i vårt hem så länge mina föräldrar levde. I Näs föddes min min äldste bror, Johan Olov, sjusovardagen 1855.
Far började nu utöva sitt yrke på egen hand i den mån han kunde skaffa verktyg och materialen. Men som då ännu den s.k. "skråförordningen" ägde gällande kraft, kunde den, som det ville, förhindra honom att slå sig ned som egen mästare emedan han ej skaffat sig gesällbrev. Då emellertid en kronans karl ägde full näringsfrihet tog han värvning som soldat. På den tiden skulle soldater ha korta händiga namn såsom: Blixt, Kron, Skön, Bång etc. Då befälet frågade vad far skulle heta svarade han: "Lemke är mitt namn." Och därvid blev det. Far blev ej gammal i tjänsten i kronans rock. Han blev snart utledsen på alltihop och ehuru han då ej var en avgjord kristen suckade han ofta - så berättade han - till Gud att Han skulle hjälpa honom ifrån soldattvånget. Om ett par år blev han jämte många andra soldater utkommenderad på järnvägsbygge söder om Stockholm, där södra stambanan då var under byggnad. Och det var nu som något hände som far tolkade såsom bönesvar. - En dag var han jämte två andra arbetare i färd med att ur en grusgrop vältra en stor sten på en planka. Som far var ensam på den ena sidan av plankan hann han ej tillräckligt kraftigt parera greppet så att stenen tog överbalance och föll ned på hans ena fot, som väl icke blev krossad i det lösa gruset men tillräckligt klämd för att göra det omöjligt att för en tid sköta en kärra. Som vattnet från ett starkt källsprång i grustaget måste avlägsnas var en pump uppmonterad. Här fick nu far sitt jobb den följande dagen med att sköta pumpen där en ganska hög träställning anordnats att stå på vid pumpningen. "En olycka kommer sällan ensam" säger ett ordstäv. Bäst som far knogade och pumpade for träställningen eller plattformen som han stod på undan hans fötter som om i ett ögonblick alla spikar med vilka den var fasthållen blivit avskurna. Han föll baklänges ned i gruset och bröt därvid av högra armen strax ovanför handleden. Nu var han för lång tid ur stånd att utföra något tyngre arbete och blev tills vidare anställd som hjälpkock vid arbetsförläggningen. Liknande syssla fick han under två följande regementsmöten, men då armen och leden fortfarande var något vanför fick han avgå ur tjänsten med full pension, som vid den tiden belöpte sig till 24 riksdaler (=kronor) om året tills han fyllt 70 år då den ökades till 36 kronor. Hade han levat till 80 år hade den ökats till 48 kr. Pensionen utgick med halva beloppet till midsommar och jul. Då dessa tider voro för handen brukade far försvinna en halv dag utan att vi visste vart han tagit vägen. Han ville gärna för egen del köpa sig någon sak för pensionen och därför så ville han obemärkt ge sig av för att hämta sin lilla pension.
Det är redan nämnt att min mor var född i Hammarby. Mina morföräldrar hade kommit dit från Ockelbo finnbygder och fått plats hos brukspatron Petri. Närmare bestämt kommo morfar och mormor från trakterna av Katrineberg x) som ligger på gränsen till Ockelbo men inom Hanebo socken i Hälsingland. Den ena av dem var född i Jansbo och den andra i Stubbacken. Mina föräldrar gjorde som nygifta en resa dit upp - till fots förstås - i sällskap med min mormor samt en fru som troligen var min kusin L.P. Ståhlbergs i Gävle farmor.xx) Vägen från Ovansjö till Ockelbo kallades på den tiden Ockelbo stigen ett namn, som länge bevarades XXX) från den tid då det var bara en stig xxxx) och klövjeväg. Då man ej längre kunde använda hjuldon lastades varorna på hästryggen, detta kallades att klövja. Där kärrvägen tog slut lämnade man kärrorna kvar. En sådan plats kallades kärrsta'n (kärrstaden). Sådana klövjevägar har funnits till senare tider fram till avlägset belägna fäbodar i såväl Dalarne som Norrland. Nåväl far berättade att de under denna färd voro i fara att överfallas av en s.k. stigman. Detta berodde delvis på, sade far, att de uppehöllo sig alldeles för länge på skogsstigen eller vägen, ty de båda gummorna skulle ideligen stanna och ta' sig en pipa rök och ibland skulle de koka kaffe också och det började lida framåt eftermiddagen. Vid en sådan rast hörde de huru det prasslade i ris och grenar på marken och undrade vad det var.
x) som ligger inom Hanebo i Hälsingland
xx) ty min far kallade henne mor Ståhlberg
xxx) jag tror att den t.o.m. ännu nämnes så
xxxx) troligen härav namnet stigman och stigmän = rövare
Om en stund kom en man ur skogen ned på vägen ett stycke bakom ressällskapet d.v.s. vid ett ställe som de redan passerat. "Nu blev det fart i kärringarna berättade far som också skyndade på dem allt vad han kunde under det han själv höll sig ett stycke efter. Mamma som då var unga flickan (omkr. 25 år - far var 24 år) ville inte överge Pappa ehuru han sade att hon skulle hålla sig i gummornas närhet. Far hade en stor fällkniv som han tog fram och fällde opp samt tog sin näsduk och lindade om skaftet samt ett stycke inpå knivbladet så att detta inte skulle falla igen i händelse något handgemäng skulle inträffa. Här och var krökte stigen. När denna åter blev rak märktes att stigmannen sprungit då han befann sig i kröken och ej var uppmärksamad, ty vid varje vägkrök vann han på resenärerna. Emellertid förstod mannen att far var på något sätt beväpnad, så att han ej vågade sig alltför nära inpå honom. Sedan han förföljt dem ganska länge försvann han åter i skogen. Efter den betan voro de båda gummorna ej vidare angelägna att rasta, så länge de ännu befunno sig inom skogens vilda domäner. I fortsättningen gick färden utan intermesson både fram och åter.
Något år innan far bildade eget hem hade han blivit bekant med en flicka ifrån Gustavs i Dalarne. För henne tycks han haft åtskilligt tycke, så att han en gång gjorde en resa till Gustavs, (ty hon hade flyttat hem) för att träffa henne. Då han kom dit fann han henne i ett tillstånd som vittnade om att hon inom kort skulle bli mor. Han tog därför ett hastigt farväl och for sin väg hem till Ovansjö. När sedermera bröllopet skulle stånda för Anders Lemke och Greta Lisa Olsdotter någonstädes i trakterna av Toretorp möttes far av en ganska allvarlig olycka. En upplevelse som han flere gånger berättade för oss. En dag då han var på väg från Storvik till Toretorp och befann sig mitt på åkern mellan Storviks by och Hammarbyheden kände han som ett det smärtsammaste skott i ena fotleden eller underbenet och det onda blev så svårt att han med möda kunde ta sig hem. När han kom hem var foten och benet så uppsvällda att han med stor svårighet kunde få av sig stöveln (far använde alltid stövlar utom i verkstaden, då han använde träskor). Han vände sig då till en klok gumma. Hon sade att han råkat illa ut genom någon illasinnad människa. Hon meddelade också vem det var och beskrev hennes utseende som stämde fullständigt på kullan i Gustafs. Par hade en skvätt brännvin med sig och då den kloka gumman smort honom med bränn- vinet upphörde värken och om någon dag gick svullnaden bort. Det skulle alltså ha varit genom svartkonst som kullan i Gustavs ville skada honom som hämnd. Det sades också att hon lyckades förstöra bröllopsbrygden för dem.
Mina morföräldrar fingo med tiden sin bostad vid gränsen till Toretorps ägor. Platsen heter ännu i dag Öresund och ligger mitt emellan hedvägen och Eltebosjön. Där bodde de till döddagar. Morfar hette Olaf Andersson och familjen var därför känd under namnet Olanders. Morfar omkom genom olyckshändelse. Han skulle en dag ta' emot säd på en skulle. Då han nu skulle ställa sig vid öppningen till skullen tog den lösa planka på vilken han stod överbalance så att morfar störtade ned på marken. Plankan kom efter och träffade med sin ena ända morfar rakt i bröstet vilket inom kort ändade hans liv. Mormor levde sedan åtskilliga år tillsammans med min morbror Gustaf Olsson, som var puckelryggig och som hade till huvudsysselsättning fiske på Eltebosjön och utsträckts troligen sina fisketurer även till Ottnaren. Även moster Karin vistades mycket i hemmet. Hon var för övrigt under flera år anställd som köksa i Hammarby hos Patron Hjalmar Petri. Det berättas om honom att han var rätt så pretentiös inte minst då det gällde mat. Han hade en bror som ägde Kungsgårdens egendom dit han understundom reste. Men åt alltid middag hemma ty han tyckte att brodern i K. levde för enkelt och alltså icke serverade några lukullusmåltider. Hjalmar Petri "slog också snart vantarna
i bordet". Han var stor gäldenär till huset Vallenberg i Stockholm. Det sägs att V-s ett ombud vid ett tillfälle besökt Hj. Petri angående affärerna, men att P. icke visat ombudet den hänsynsfullhet som läget krävde, vilket gjorde att krediten genast indrogs. Det blev konkurs av stora mått. Jag var med min far på auktionen som hölls av kronolänsman Gullberg i Spjutmuren. Herr G. ville hindra mig att gå med in i herrgårdsbyggnaden, men far tog mig i handen och tog mig med. Att få gå igenom de stora rummen med all den glans som där mötte ögat var för en liten pilt en stormande upplevelse. Där stodo jättehöga trymåer, kakelugnarna hade spegelinfattningar och voro försedda med messingsluckor. Det var första gången jag såg sådana härligheten. Endast en liten passus minns jag från auktionens gång. I nedre vestibulen stod ett litet bord med en låda i. Auktionsförättaren undersökte lådan innan bordet skulle gå under klubban och fann däri ett antal sedlar som han stoppade i sin bröstficka. Under den vinter eller de vintrar som föregick auktionen, sedan herrskapet avflyttat från orten, skötte morbror Gustaf och moster Karin om eldningen i herrgårdsbyggnaden, som innehöll flera tiotal rum - detta för att de fina möblerna icke skulle taga skada.
Jag följde åtskilliga gånger med mina föräldrar till Öresund. Vid mormors begravning var jag också med. Jag tvistade då väldigt med mina kusiner från morbror Olssons i Backberg,, ty de kallade den avlidna för farmor vilket jag påstod var alldeles fel. Jag var väl vid den tiden mellan 4-5 år. Vid hedvägen fanns då som nu ett väldigt grustag med mycket hög slänt. Dit ginbo vi när det passade och åkte kana utför slänten - eller rutschade heter det väl - med vår helgdagsstass på. Jag kommer inte ihåg om det blev andra efterräkningar än den att vi, då nöjesfärderna blevo bekanta, förbjödos att idka dylik sport med de bästa kläder och skor på. Det är och var mycket idylliskt vid Öresund med utsikt över Eltebosjön och över de stora ägorna. Särskilt vilar denna idyll över Hammarbyägorna, ty Petri hade gjort mycket för att försköna omgivningarna. Bl.a. hade han låtit plantera lärkträd och ek på alla backar som lågo inom åkerterrängen och som icke kunnat förvandlas till åker. Många av de skönaste intryck jag mottagit genom naturens imponerande gestalt och fägring under tidigaste barnaår sammanhänga med besök i Hammarby och dess grannskap. Till dessa nejder far jag gärna i tanken och dröjer vid ljusa oförblekneliga barndomsminnen. Ej så långt från Öresund åt Hammarbyhållet låg i min mors barndom och ungdom en gård på en udde eller ett näs som skjuter ut i Eltebosjön och var känd under namnet alernäses (alnäset). Mor hade tjänst där en tid troligen före anställningen hos ovannämnda skräddarmästare Lindström. Från den tiden berättade mor att hon liksom andra tjänstefolk på gården fick vara med på alla grova sysslor bl.a. att om vintern stiga upp kl. 2 och 3 på nätterna för att tröska med slaga. När bonden kom och väckte brukade han säga "upp med er nu - ni får sova när ni blir dö"'. Mor var inte grov och robust till växten utan tvärtom. (Gretas gestalt påminner mycket om sin farmors) x). Bl.a. sysslor fick hon också sköta om husbehovsbränningen och särskilt minns jag hon berättade att det var noga tillsagt att det allra första brännvinet skulle när det kom genom destillationsapparaten tagas särskilt tillvara i ett mindre kärl. Denna del var av allra starkaste sprit- halt och kallades "klardroppar". Gården ifråga införlivades omsider i Hammarby egendom.
Mor berättade från denna tid åtskilligt om den sedliga förvillelsen, ty husbehovsbränningen var ju något som hade all möjlig uselhet som följd. Likväl var det ganska ovanligt med utomäktenskapliga barn - eller oäkta som det hette. Om därför ett oäkta barn kom till världen i andra ändan av socknen, så gick ryktet därom som en löpeld genom hela socknen emedan det ansågs som något oerhört och enastående skamligt. "Tiderna förändras och vi med dem". Ofta tyvärr till det sämre.
Sedan far lämnade sin hembygd torde han aldrig ha återsett den så länge hans för- äldrar levde och barndomshemmet existerade. Men min farfar hälsade på en gång medan mina föräldrar bodde kvar hos Koppars i Näs. Då fanns ännu inga järnvägar och fattig som han var, hade han inget annat val än, att gå den långa vägen. Som han ej orkade bära sin lilla packning hade han en liten kärra som han drog sina för- nödenheter i. Han hade anlänt till Näs en dag då min far var borta på arbete på annat håll. När far därför kom hem på kvällen kände han strax igen det lilla hjuldonet och förstod att det betydde påhälsning från hemmet. Sammanträffandet efter minst tio års skilsmessa mellan far och son torde ha varit åtskilligt unik. De hade åtskilliga minnen att tala om av vilka inte alla voro enbart ljusa. Huru
x) att hon ändå var sund och seg framgår ju därav att hon i sinom tid gav livet åt nio barn
länge han stannade är obekant. Men nog skulle det väl kännas besynnerligt inte minst för gamle farfar, då han åter grep tag i sin lilla kärra och styrde de trötta stegen mot Tierp. Det fanns inte många bekvämligheter och möjligheter för fattigt folk på den tiden, som dock hade sin särskilda romantik. Innan jag lämnar farfar må nämnas att även han hade på sin tid tagit värvning som soldat och var med i kriget då Karl den 14 Johan intog Norge. Min far berättade en paschas som han hört min farfar berätta. Farfar hade där han var kommenderad att inta ställning haft ärende för naturbehov ett litet stycke avsides. Rätt som han där satt på huk kom en kula vinande emellan extremiteterna. Så fort han kunde gjorde han en extra patrullering och fann snart en ganska allvarligt sårad fiende, som låg gömd bakom någon betäckning och han var tydligen den som sökt fälla farfar och var nu i färd att på nytt ladda sitt gevär, vilket tog en stund då på den tiden fanns endast mynningsladdare. Han hann emellertid icke avfyra ytterligare en salva förrän han var oskadliggjord. Usch, krig är hemskt.
Från Näs flyttade Far och Mar med sin lille Johan Olav till Österberg där de bodde på många olika ställen. I flere år bodde de nere i Österbergs by på södra sidan av Gävle-Dala järnväg hos Ollas men troligen även hos Höngila - (höngiss), ty Ollas flyttade sedemera till Norra Österberg då det så kallade storskiftet hade ägt rum. Jag vet ej om de bodde först hos Höngiss, men det är troligt, ty då de bodde hos Ollas blevo de uppsagda emedan husen skulle rivas. Det tragiska förekom därför att taket började rivas innan far lyckades skaffa någon nu bostad. Nere i Ö-gs by föddes Per Gustav, Anders Pontus N2 i samt Lars Fredrik den senare 1862 alltså tio år före mig. Det var ej så roligt för en fattig familj att bo mitt ibland dryga bönder. Höngismatmor kom en dag över gården med en stor ostsmörgås i handen och mötte min mor och utlät sig därvid "Om du visste Greta hur gott dä'ä' må ostsmörgås" Mor Greta hade inte så gott om ostsmörgåsarna och det skulle hon lämpligen! bli påmind om. När byborna en söndagsafton voro i full färd med sina lekar och bondgubbarna sutto och såg på hörde bror Johan att gubbarna satt och pratade om pojkarna Lemke. Höngis bonn yttrade därvid-. "Dä'ä'ja' som ha' fött opp de där skojarungarna".
Vid denna tid var Gävle-Dala järnväg under byggnad. Rälsen var redan utlagd men inga andra tåg än s.k. materialtåg gingo och åtskilliga kunde följa med ett sådant på egen risk. Som mina föräldrar bodde nära järnvägen så hände en dagatt Pontus som var mellan 4 och 5 år blev överkörd av ett materialtåg. Han hade varit i sällskap med andra jämnårigar som före honom sprungit över banan strax innan tåget kom. De lockade Pontus att följa efter och sade: du hinner. Men just som han skulle passera den andra rälsen for hans fot ner mellan en planka och rälsen så att han föll omkull. Genom fallet kom foten i spänn mellan rälsen och plankan innanför rälsen så att han icke kunde komma loss. Tydligen hade han försökt att sparka sig loss med den andra foten utan att lyckas ty tårna på den hade blivit krossade. Far var på järnvägsarbete bortåt Valbo ej så långt från Gävle. Mor var ensam med barnen och det var endast 14 dagar sedan Fredrik blev född. Någon sprang och berättade för mor. När hon kom ut fann hon att några hade tagit hand om Pontus och fört honom till en brunn där de höll på att tvätta av blodet. Nu ordnades så att nästa tåg som var destinerat till Gävle stannade vid Österberg och tog mor, Pontus och lille Fredrik med. När tåget sedan kom dit där far hade sitt arbete stannade det även där och tog upp far så att han kunde följa med in till lasarettet. Doktorn ville egendomligt nog amputera även den foten som fått tårna krossade, men mor sade ifrån och menade att klarar gossen livhanken så har han ju ändå en fot att gå på. Kallbrand inställde sig emellertid och ändade gossens lidande och unga liv.
Ungefär samtidigt eller kort efter denna händelse dog mors yngsta syster, Anna Stina, då hon gav livet åt en son - enda barnet. Hon var gift med en banvakt Gustavson i Hyttmyre. Mor fick nu ta' hand om sin systerson och hade alltså två pojkar att hålla i livet med modersmjölken. Hon berättade en gång härom och sade att bamästar Larssons fru i Österbergs vaktstuga samtidigt hade en liten baby en son - han hette för resten Johan - Hon fru L. och mor voro goda vänner. Hon erbjöd sig ibland att ge endera av de två gossarna bröstet men det lyckades aldrig med Fredrik. Kusinen, den lilla moderlösa stackaren höll emellertid till godo. Vid flera tillfällen försökte de med Fredrik men nix. Fredrik som hörde på berättelsen sken då opp och yttrade: "se mej ha'då inte gått så lätt att kugga." vilket gjorde att vi alla fingo oss ett gott skratt.
Vid den tid då Pontus förolyckades ordnade dåvarande dödgrävare Pettersson (sedemera köpman Pettersson i Starvik) så att far fick en familjegrav gratis. Då kyrkogården sedermera omplanerades och utvidgades tappades graven full- ständigt bort, då man inte gjort något märke för den. På så sätt gingo de miste om graven. Emellertid hade ännu ett barn blivit begravet i samma grav - en flicka som dog i späda år. Den flickan dog då mor var på besök hos mormors i Öresund, dit hon hade följt med. Så en dag fick far se att mor kom hem, gick henne till mötes och fann att hon ensam kom och hade burit den lilla döda i sina armar hela långa vägen.
Ja, nog ha det varit fattigt och uselt många gånger brukade mor säga och har man inte fått usslaa och ta'sej ut på alla möjliga sätt och vis men vad fel nu Pappa ha haft och hur knappt det varit i många avseenden, men mat ha det aldrig fattats, ty mat har han alltid skaffat hem även under de hårda åren 1a66-1868. I andra hem i grannskapet fingo barnen i bland gå ut i bygden och skaffa mat men det behövde aldrig våra, sa mor. Under dessa hårda år var det ej lätt för far att mot kontanter omsätta sin tillverkning. Men han bytte då istället till sig mat av bönderna. Han berättade hur han en gång packade en säck med pannor och kaffekokare etc. (Det var ej så lätt att packa dylika saker, då det fanns fötter på alla kokkärl). Han drog så i väg åt Lem, Nor och Gavel- hyttan. "Vi ha inga pengar" sa bon-mororna. "Gör det samma" sa far. "Ge mej mat i stället". Så fick han ost, smör, mesost, bröd & stångkorv och kom hem med stora bördor med mat. Bröd var det inte så rikligt av, men ost kunde han skaffa i överflöd. Då han ej kunde ordna hemmets ekonomi genom sitt hantverk i dessa bistra tider lät han engagera sig tillfälligtvis vid G-D järnväg under banmästare Larssons i Österberg befäl. Hans arbetskamrater som hade rätt så torftiga matsäckar förvånade sig över fars. Både de och min far hade smått om bröd, men far hade rikligt med ost på vilken han bredde smör när sådant fanns. Fn av arbetarna klagade över att han inte hade något bröd. En annan sade då.- "Gör som Lemke - bre'smör på osten". Böndernas ost var naturligtvis inte av den fina kvalité som nu för tiden erbjudes genom mejeriernas standardtillverkningar. Hur det gick så gick det rätt bra att dra sig fram. Nöden stod aldrig riktigt vid vår dörr, det lyckades att hålla den på vederbörligt avstånd. Min moster Karin, var mycket emot att få Lemke till svåger. "Det kommer att bli ett elände" sade hon till sin syster Greta Lisa - min mor. "Ni kommer att få en hop av ungar och så bli då'tä dra ikring i bygden som ett annat patrask för att laga och förtenna litet här och där". Hon kom emellertid på skam, ty det artade sig allt bättre för familjen Lembke i den mån tiden gick och familjens telningar växte upp. I stället för att behöva skämmas för sin svåger och hans fru Greta Lisa så blev det så att hon med tiden hellre gjorde besök i vårt hem än hos övriga släkten.
Från Högis och Ollas nere i Ö-byn flyttade de till stora landsvägen till en gård som på den tiden kallades skommars på landsvägen. Där blev min syster Lovisa Katarina född 1865. Den enda av systrarna som jag minnes. Det var och genom henne jag blev förd i gemenskap med min Frälsare, hon är därför för mig särskilt kär i åminnelse. Hon blev gift med stationskarlen, sedermera växelförmannen Vilhelm Renström, son till Banmästare Renström i Storvik. Hon dog rätt tidigt barnlös och tillbringade sina sista månader i föräldrahemmet i Österberg, där hon ock somnade in i döden. Innan hon dog bad hon sin svägerska Matilda Renström och sade: "När ni ska'sjunga ut mej ska'du, Matilda, ta din
gitarr och sätta dig vid min huvudgärd och sjunga "Där en falnad ros skall blomma, blomma att ej falna mer, där ej mörka molnen komma hotande som ofta här, möt mig där, möt mig där, idet land där Jesus är." På hennes grav gjorde min bror Pontus en trevlig vård på vars namnplåt guldsmeden Filmér i Spjutmuren jämte namn m.m. ingraverade ovanskrivna sångstrof.
Efter denna utvikning från huvudämnet återgå vi till Skommars på landsvägen. Det är inte klart för mig om detta var sista stället de hyrde bostad men det är troligt att så var. Men de bodde också en tid hos Storjönses i Övermyra. De talade ibland om att mor höll understundom på att lära far sjunga då de bodde i "Storjönses kammarn". Detta var troligen innan utflyttningen skedde efter det s.k. Storskiftet. De som fingo flytta till norra Övermyra voro Storjönses, Fasmors, (=farmor), Lammers och Erkas. Fasmora gjorde emellertid konkurs så att deras ägor delades och kommo i andra händer. Par och mor hade tröttnat på detta ständiga flyttandet och då det lyckades dem att köpa en tomt av Anders Sundberg, förutvarande ägaren till nuvarande Jäderholms hemmansdel i Övermyre blev det snart också en stuga på tomten. De kommo nämligen över en fäbodstuga i Lem fäbodar på andra sidan Storsjön från Lem och Nor räknat och inte så värst långt ifrån Ginborn. Så snart de fått in golv, tak och mur med bakugn gick mor dit och gjorde det första baket hon var med på i det egna hemmet. Ännu fanns ingen dörr till det enda rum som stugan innehöll. Men när baket var färdigt ville inte mor flytta tillbaka. I stället överfördes nu allt det lilla bohag de hade till det egna hemmet. Det var sommar då och det dröjde bra länge innan dörren blev färdig. Som dörr fick ett gammalt täcke tjäna tills vidare. Här användes nu samma rum både till bostad och verkstad och det förstås att inte blevo småbarnen bortskämda med alltför stor tystnad när de om dagen skulle ta'sig en lur i en kopparslagareverkstad. Någon förstugudörr blev det inte på länge men Hans Eriksson, Danielsfar, närmaste granne tillverkade omsider en sådan. Den blev inte av bästa kvalité och då mina äldre syskon anmärkte till Danils ungdomar att man kunde stå i farstun och genom den stängda dörren se Danils gård så svarade ungarna: "Ni gönt mä nå bättre dörr ni!"
De två sista av de nio telningarna blevo födda i eget hem och behövde alltså icke vara med som inhysingar under andras tak. Det var Anders Pontus No 2 och Carl Wilhelm födda 15/11 1870 och 25/9 1872 respektive. Besynnerligt nog har det visat sig att inom familjen namnet Pontus inte var något lyckonamn. Det talades i min tidiga barndom om att det nog inte var så lämpligt att ge samma namn åt två barn inom familjen. Mor berättade en liten barnslig historia i detta sammanhang. Det var en gosse som blivit tillfrågad huru många personer som fanns i gudomen varvid svaret blev: "Tre". Vilka äro de spordes vidare. Svar.- "Två Andersar och en Jakob". Han hade nämligen tre syskon som dött - två med namnet Anders och en med namnet Jakob.
Hittills hade far då han utövade sitt yrke måst låna sig delvis fram även när det gällde verkstad, alltså så snart han skulle löda, glöda och förtenna. Nu användes Tomtas i Övermyra smedja en tid, men mest höll far till hos Andersas i Österberg hos smeden Forsberg, som också var soldat. Gården har sedan länge haft öknamnet stjärtens enär tomten till bostället var avsöndrat från Nygårds i Österberg hemman och utgjordes av en flik som kallades Nygårds Stjärten. En murare Berlin med tillnamnet Zakris härstammade från nämnda gård och fick i folkets mun man och man emellan heta "Stjärt-Zakris". En gång då far bevistade en auktion, där även namnde Zakris var med kommo de två i något slags ordväxling varvid bemälde Zakris sade åt far.- "Du som är ifrån hjärplandet (Tierp) kan gärna ta'och flyg tebaks dit". Ja, det kunde jag ju om du bara vill låna mig din stjärt att styra med". Därmed var dispyten avslutad. Berlin var i många år närmaste granne till oss i Ö. Han utförde flere gånger diverse murararbete hos oss.
Det dröjde ej så många år förrän Danils (Hans Eriksson) flyttade sin gård fram till Korsbacka vid stora landsvägen. Då de inte kunde ta källaren och brunnen med sig fick mina föräldrar överta dessa för att hem och hushåll så nödvändiga detaljer mot en ringa köpepenning. I köpet ingick också den s.k. källarstugan som av far strax apterades till verkstad. Därmed hade han egen både bostad och verkstad. I detta senare köpekontrakt stod skrivet att Lembke skulle ha fri väg till nämnda bostad. Genom en blunder betalade far i flera år en liten avgift för vägtrampet, men en gång - det var sedan vi fått en ny och bättre verkstad - då vi tagit källarstugan i bruk till sommarstuga, kom Danils yngsta son Per Erik med en räkning från Hans Eriksson för troli- gen diverse körningar varvid ånyo avgift för vägen även var påförd räkningen. Far lämnade räkningen tillbaka till Per Erik med upplysningen att han ej till alla delar gillade räkningen. Om några minuter kom Hans E-n i egen person tillbaka med räkningen och undrade vilken befogad anmärkning som egentligen fanns att göra. Han fick då upplysning om att i kontraktet hade han skrivit: Fri väg till nämnda byggnad-. "Jasså, jag va'dum då igen" blev det enda svaret. Då far köpt byggnadstomt blev han samtidigt "stenrik". Därom vittna de stora breda stenmurar som omgiva tomten och som i tider framåt komma att stå som minnesmärken efter flitiga händer och armar. Här togo min far och mina äldre bröder Johan, Gustaf och Fredrik många nappatag med stenarna. En mängd måste för att kunna undanskaffas sprängas. På den tiden fanns inte dynamiten utan s.k. bergkrut användes, som hade mycket liten sprängkraft jämfört med dynamiten. Många hundra lass sten har blivit bortkörda. Särskilt Jönses på åkern i Mom togo all sin byggnadssten till grundarbete och dylikt från vår tomt. Statens järnvägar tog stora stenar som sprängdes och klövos till bropelare för statens järnvägsbro vid Vallbyån. In av stenarna låg nära vår farstugutrapp och jag minnes hur jag satt på trappan och såg på rallarna när de borrade. I vanliga fall slogo två på borren medan en förde den runt. Under det det varade sjöngo de i takt med slagen: "Tuletung, tuletung hejhulehalla." Även var det intressant att titta på då de åto sin måltid, som ofta bestod av bröd och spicken sill. Då Storviks järnvägsstation inreddes gjorde jag någon gång sällskap dit med en pojke Anders Sundberg då han gick dit med middag åt sin far Sundberg, som då höll på att lägga in golv i vänthallen. Denna familj reste sedemera till Nebraska (Strömsborg) i U.S.A. Sundbergs stuga förvärvades av Olle Östblom, far till fru Stina (Petrus) Larsson och flyttade den till Kalvsveden där sagde P.L. med fru ännu i dag residerar. Dagen innan de skulle avresa med tåg från Storvik via Falun till Göteborg var det ordnat med mina föräldrar att Anders Sundberg skulle dela bädd med mig sista natten de voro i hemorten. Anders kom och nämnde det till mig - (jag visste då inte att det var löfte givet av mina föräldrar) men jag ville ej ha honom till sängkamrat, ty han hade ett par gånger skaffat mig obehag. Den ena gången var då han följt mig till Westins i Vesterberg för handla någonting åt min far om det nu var snus eller vad det var. När vi kommo ut från boden stod en positivhalare där i närheten och spelade. Anders tyckte att jag borde ge spelmannen en slant, men jag hade ju inga andra än min fars slantar. jag gav dock två öre och när jag kom hem bad jag far att få två öre innan jag hade återlämnat de slantar jag fick tillbaka vid affären hos W. Men far ville se slantarna först. Jag skyndade mig då att överlämna dem och sprang min väg. Far tog fatt mig och fann att det fattades 2 öre. Jag sa som det var att Anders narrat mig. Vi fingo då båda en liten skrapa. En annan gång hade Anders givit mig någon godsak som delvis var grön. Han skrattade när jag åt upp den. En halv timme senare blev jag förfärligt sjuk och skyndade hem. Jag hade svåra magplågor och började kräkas häftigt. Först när jag levererat hela mitt maginnehåll började jag känna mig bättre men måste hålla mig i sängen den dagen. En grannpojke, Johan Broman, erbjöd emellertid Anders S. att få bli hans sängkamrat. Efteråt skämdes jag över min oginhet och för det att jag handlat dumt.
Tidigare har jag nämnt ngt om min farbror J P Wallin. Han var en mycket sparsam människa. Ehuru han under flera år tjänat bönder för endast 30 kr. i kontant lön per år hade han lyckats spara flera hundra kronor. Han lånade därför min far pengar. Senare lånade han även till min bror Johan. Som exempel på hur han kunde leva rent av tarvligt berättade mor då Wallin en tid försökte leva ungkarlsliv på egen hand och bodde då troligen i mitt hem och arbetade tillfälligt här och där bad han en gång att få spadet som mor kokat "ärtklibban" i för att ha det som sovel till potatis och bröd. Han ägde en ovanlig hälsa ehuru han tycktes hushålla illa med sin kropp likväl gjorde han det inte med överdådigt leverne och han var nykterist. Han var rätt så renskrapad i mun vad tänder anbelangar, men så skröt han med att i unga dar dragit ur spik med tänderna. Han brukade berätta att han höll på att ta'upp potatis den dagen då jag blevo född och ehuru det blev regn måste han vackert hålla sig utomhus tills jag hunnit göra min entré i denna värld. Då han senare kom och blev medlem i fars och mors hem förekom en del paschaser mellan honom och mig. När det gällde hans sysslor hade han sitt högkvarter i vedboden, så om man där hade bus blev det efterräkning. En gång då jag fått skrubbens och jag gått min väg från honom, där han var i vedboden krafsade jag mej i ändan, med tanke att han ej såg det. Senare fick jag allvarliga förmaningar av min far som fått reda på spektaklet. En annan gång blev det åter en fnurra på tråden mellan Vallin och mig, även då i vedboden. Han kallade mig då kanalje-unge. Jag satte till lipen och sa att farbror svor "Nu ljuger du. Hur sa jag då", frågade han. "Jo, farbror sa kanalje". Det var inte svärord menade han men jag hade min mening. Till sist vederlade han mig med följande ord på genuin Tierpsdialekt. "Jagg skä sägg förr dägg att det finns en fuggel som heter kanaljefuggeln. Då han berättat något som han hört men som han inte kunde gå i god för tillade han vanligen "Jagg sägger ätter sägg och ljugger ätter ljugg - ljugger dom så ljugger jagg". När vi småpojkar blevo äldre kommo vi bra överens med farbror Wallin. Då jag någon gång i något sällskap blev bjuden på en sigar brukade jag tacka nej men då jag senare förstod att farbror tyckte om att få en sigar ibland tog jag alltid emot sigarren när jag blev bjuden, stoppade den i fickan och tog hem åt farbror varöver han gladde sig. Då i hemmet samtalet ibland rörde sig om farbror Wallin berördes hans obrutna hälsa. Mamma brukade då säga: "ja, han kan överleva både mej och pappa". Så skedde även. Då min far, som över- levde mor några år kände att krafterna varo på upphällningen såg han sig föranlåten att ordna för farbror på ålderdomshemmet i Backberg, där han överlevde far ett par år. Han var vid sin död omkring 86 år.
Red Eft, Naugatuck State Forest (West Block), Oxford, Connecticut, US, May 9, 2023.
More info: portal.ct.gov/DEEP/Wildlife/Fact-Sheets/Red-Spotted-Newt
These are a couple of juveniles ("red efts") of the Eastern Newt (Notophthalmus viridescens) that were on a hiking trail on our property in Mars Hill, NC. Efts often emerge after rains and can be seen roaming the forest floor during the day. They are loaded with skin toxins and the bright colors serve as warning coloration to potential predators.
Having just been instructed in how to tell a Pileated Woodpecker call from a Flicker, I went chasing one in a boggy area trying to get a visual confirmation. The other-side-of-the-tree-bird did not cooperate (altho I did find spots where it had been drumming), but I saw lots of other interesting plants & animals. This is the eft (immature forest-floor-dwelling) form of the Red-spotted Newt. It's only ~2.5" long. When it grows up it will become yellowish with black spots, go live in the water, & lay or fertilize eggs.
PY70 EFT
2021 DAF XF 480 FTP Super Space Cab
Adstock Bulk Solutions, Singleborough, Buckinghamshire
Buckingham, 5 February 2021
Mahlon Dickerson County Reservation, Jefferson NJ
I saw a lot of efts on my morning walk on Sunday, luckily this one paused on an interesting lichen-encrusted rock.
Sigma 50mm macro lens + Canon SL2
The highlight of my time in West Virginia is finding Red Efts in good numbers. I am exceedingly fond of them. One of the first memories I recall is finding them as a young child. I have been enamored with them ever since. This one was an early morning find along the river. This one was "posed" for the picture. :)
Beskrivelse / Description: Fra bildemappa "Fra Livet i de smaa Forholde", utgitt i 1889.
Dato / Date: utgitt i 1889
Kunstner / Artist: Theodor Kittelsen (1857-1914)
Utgiver / Publisher: Jacob Dybwad
Digital kopi av original / Digital copy of original: s/h trykk
Eier / Owner Institution: Nasjonalbiblioteket / National Library of Norway
Lenke / Link: www.nb.no
Bildesignatur / Image Number: blds_06519
An overwintering eft, check out the external gills. Several of these seen in the pond at Crombie Park, so I managed to fish this one out for a closer look.
Went looking for mushrooms and found a couple efts near some old slug and bug infested Jack O'Lanterns.
SAN DIEGO, Calif. -- The Orion crew module has been lowered and secured in the crew module transportation fixture at the Mole Pier at Naval Base San Diego in California. The fixture has been secured on the back of a flatbed truck and the cover is being lowered over the spacecraft. Orion is being prepared for the overland trip back to NASA's Kennedy Space Center in Florida. Orion was recovered from the Pacific Ocean after completing a two-orbit, four-and-a-half hour mission Dec. 5 to test systems critical to crew safety, including the launch abort system, the heat shield and the parachute system. NASA, the U.S. Navy and Lockheed Martin coordinated efforts to recover Orion. The Ground Systems Development and Operations Program led the recovery, offload and pre-transportation efforts. For more information, visit www.nasa.gov/orion Photo credit: NASA/Cory Huston
A red eft by Red Creek in the Dolly Sods Wilderness and Scenic Area of the Monongahela National Forest in West Virginia.