View allAll Photos Tagged traff
moldova, chirca, programma di microcredito dell'italiana ong ics di prevenzione alla prostituzione..
nina e cristina hanno aderito al progetto aprendo un piccolo negozio di bellezza
Morgenlys i Longyearbyen. Husene på bildet er like ved, der det tragiske skredet i vinter, traff byen.
På bilden: Jorge syns vandra i nedkanten medan dramatiska moln täcker himmeln.
10:e Juli - Tjäurakåtan till Faleshokha nöra Parka.
Tältet är varmt när jag vaknar och det är ovanligt. Solen är uppe sedan ett par timmar och ena sidan av tältet avger värme likt ett element. Jag gör iordning min frukost i absiden utan av gå ut i blåsten. Jorge meddelar genom tältväven att han varit upp redan en timme eller så och att han startar i förväg. Jag blir också klar snabbt och tvättar underkläder medan Nora kryper omkring i sitt tält. Vi ger oss av strax.
Det blåser kraftigt och vinden hugger tag i väskan så man måste hålla i sig för att inte bli omkullslagen. Vi vandrar mellan stenbumlingar och små vattendrag. Dessutom passerar vi en vad jag tycker liknar kolmilarkoja. Någon slags permanent kåta. Sedan bär det utför. Alltmedans vi har ett stort panorama framför oss av berg och långt nere i en vik ligger Västerfjäll. En samling hus som ser väldigt trevligt ut. Nora och jag talar om familj och barn. Vi träffade dagen innan en man på vandring med sin son. jag blev rörd. Precis sånt tänker jag göra en dag med mitt eller mina barn. Efter ett tag stöter vi ihop med Jorge. Han har däckat vid en skogadunge. Brevid honom står en kvarlämnad campingstol. Skönt, den tar jag!
Vid ungefär hälften av planerad dagssträcka går en liten bro över en paradisliknande fors. Små kristallklara vattensamlingar med sandbotten bryts av med forsande vatten här och där. Jag plaskar omkring i det kalla vattnet, Nora gör likadant men bakom ett par stenar. Jorge medger att han är gruppens lortgris och sitter och lapar sol. Vinden är kylig och vi sätter oss bakom en stenväg för att inta vår lunch. Ostmacka och Kaviarmacka. Ingen anledning att snåla när vi är så nära Kvikkjokk.
På eftermiddagen förvirrar vi oss iväg från stigen. Vi vandrar ut i en sankmark och jag ser att min gps-rutt är likadan. På någotvis hamnar vi ännu längre ifrån leden och en viss oro anas i sällskapets tonläge. Mellan oss och där vi tror att leden gå är ett stängsel uppsatt. Till slut ger vi upp den lilla stigen vi hittar och på lämpligt ställe kryper vi under stängslet. Vi navigerar över stock och sten. Nora är rätt trött och ser inte så förtjust ut. Den kalla vinden är nu kallare än någonsin och solen är sedan länge döljd bakom stora moln.
Efter ett tag ser jag en märkligt stående sten som helt klart måste vara en markering och jag kämpar mig över det sista våta buskarna. Visst, nu är tillbaka där vi ska vara. Här finns det även en jokk och plant underlag så vi bestämmer oss för att slå läger.
Lika mycket vind som natten innan gör att vi alla noga observerar riktningen som vinden för lövet Jorge kastar upp i luften. Tälten står nu uppradade brevid varandra och i tystnad lagar vi mat, var person i var tält. Men dessförinnan har Jorge och Nora förstärkt sina tältdukar med stenbumlingar längs sidorna. Mitt i detta vidunderliga landskap, utsatta för vädret makter befinner vi oss. Tankar om vår existens här på jorden passerar i olika former. Jag har låtit bli skönlitteraturen en stund och lyssnar nu på en föreläsningsbok om "Big History" och bland tidslinjer och jämnförelser är det en liknelse som faller mig i smak. Det är Bhudda som talar till sina lärjungar. "Föreställ dig ett stenblock, en kilometer lång, en kilometer bred och en kilometer hög. Den är absolut slät till ytan utan tillstymmelse till sprickor eller skavanker. Vid slutet av varje århundrade kommer en man och putsar en yta på stenen med tygstycke av siden, en gång. Föreställ dig den tid som det tar för hela stenblocket att nötas ner till damm. Den tiden skulle passera snabbare än en Kalpa, och Världen har funnits många hundra, även tusen Kalpas.
Vilket hisnande perspektiv. Nu verkar dock inte detta vara vetenskapligt korrekt men nog fungerar det för att illustrera något som pågått väldigt länge.
11:e Juli - Faleshokha nära Parka - Kvikkjokk
Vi är för första gången faktiskt uppe redan vid 7. Som flera av de senaste dagarna blåser det fruktansvärt. Vi pysslar med vårat var för sig. Jag lagar min frukost liggandes i sovsäcken och köket brinnandes i absiden.
Väl ute rör sig leden sakta uppför Goabdsbakke där den stiger och stiger tills man hamnar på en platå. Bakom en jordhög rastar vi och njuter av sol och myggfri horisont. En bit bortanför oss ser vi en mörk skepnad som rör sig, vad vi tycker ser ut som på en annan led. Vi tror ett tag att vi ska mötas med figuren försvinner.
Vid Tsielekjokkstugan rastar vi pånytt och dödar bromsar som tar sikte på oss i den hårda vinden. Jag besöker dasset som känns dom det ska flyga iväg, allt skakar och vinglar, under besöket flyger dörren upp och jag får en trevlig utsikt forsen Tsielekjokks.
Nu har vi fått upp tempot och går snabbt under ett par timmar, uppför med svag lutning passar mig bäst. Det går undan och kilometerna flyger. Men sen tar det stopp. Det börjar med lite få backiga partier där man i tvära kast får gå upp sen ner och emellanåt ser man skymten av sjön som är målet. Jag tror att vi är nära så jag tillåter mig inte ta en rast. Dessutom är solen varm, myggorna törstiga och bromsarna allmänt vidriga. Men vi är långt ifrån framme. Min fötter värker av den långa nedstigningen som aldrig tycks sluta. Jag känner hur skelettet trycker mot trampdynorna och hur det blir mer och mer ömt för varje steg.
Jag tror att detta är den enda riktigt jobbiga i stunden fram tills nu, och nu gör det ont. Jag har märkt en annan krypande ömmhet i min högra fot, på
hälsenan. När jag äntligen ser vattnet så blir jag så glad.
I en liten bod nära vattnet säger en tjej till oss att vi ska skynda oss ner till bryggan. Hon har precis haft kontakt med båtföraren som sitter ute och är på väg att sticka.
Det visar sig att hon var den mörka skepnaden på platån tidigare samma dag. Hon hade likt vi gått vilse dagen innan och gått längs med stängslet hela vägen till Parka, därför såg det ut som om hon en stund gick emot oss.
Vi blir öppenhjärtliga med varandra direkt och efter en minut vet jag att hon är en kollektivboende, dumpsterdykande, ingenjör från Malmö som jobbar i Köpenhamn och dejtar personer som kallar sig för "hen". Hon går en stor del av kungsleden själv och bär inget kök, istället käkar hon choklad och energidryck. Enligt dieten som skapades av "snömannen" han som överlevde 60 dagar i sin bil.
Båtföraren Björn frågar om vi ska med och kolla om det kommer några från Pajelantaleden där han hämtar folk på regelbundna tider. Sedan 84 kan man inte gå till Kvikkjokk längre för vattnet har skurit isär en del av marken och nu får man åka båt. Vi hakar på. Det blir en båtresa genom kanaler, floder och till en stor lagun. Det är spektakulärt. Allt med mäktiga berg som kuliss.
Jag tar in på vandrarhemmet där jag senare samtalar med det norska paret jag redan skrivit om på bloggen. I bastun är det bara jag och den intensiva ingenjörskan från Malmö, jag fördjupar mig ytterligare i hennes liv som hon så gärna delar med sig historier från.
På mitt rum finner jag smålängingen från patentverket liggandes med sin padda på ena sängen. Vi snackar en stund och är båda glada lver att ha hunnit så långt. Han e trevlig. Den andra karln på rummet visar sig vara en orienteringsbesatt borlängebo som rest till Kvikkjokk för rekognocera inför en kombinerad kanot och löporientering senare i Juli. Självklart måsta jag fråga honom om han var i Skattungbyn i fjol. Japp, det var han. Vi skrattade och tillsammans med Malmöbaserade ingenjörskan roade vi oss i lobbyn till småtimmarna.
12:e Juli - Kvikkjokk - Pårtestugan.
Jag vaknar med en nyformulerad tanke i huvudet. Jag ska stanna en dag till och låta dom andra gå före mig. Jag behöver vila mina ömmande fötter och skulle vilja skriva klart en del om dagarna från förra veckan. Jag har missat frukosten och bestämmer mig för att kompensera med burgare till lunch på det blir bara Kaffe tills dess. I från rummets fönster ser jag den nakna ingejörskan som torkar sig utanför bastun, jag knackar på rutan och vinkar åt henne. Hon påminner om typ tre andra tjejer jag känner fast med alla deras personligheter tillsammans.
Jorge har sovit i rummet också. Han ändrade sig under kvällen och satt uppe sist av alla och lagade ett hål i hans tältduk. Nu är han på väg till Nora som förmodligen lunchar i det gemensamma köket.
Jag säger att jag ska tänka på hur jag vill göra under dom närmaste timmarna.
När vi står och packar våra prylar på rummet får Jorge ett samtal, Daniel och Susan har anlänt.
Vi möts med kramar och artighetsfraser i entren. Jorge får matpåfyllning för ca 9 dagar men min mat jag lämnat åt min bror lyser med sin frånvaro.
Jag bestämmer mig för att följa med och inte stanna kvar i Kvikkjokk. Något jag senare kommer att ångra.
Efter att kalasat på en stor burgare till lunch så bryter vi upp. Stämningen är god och jag känner mig prima. Mina steg är lätta och det går undan. Jag funderar på hur länge jag skulle kunna fortsätta med vandringen, kanske ska jag rentav köra på till Treriksröset?
Vi rastar vid en liten sjö där vi får snacka spanska för första gången med en grupp vandrare. Två har chilenskt påbrå och vandrar myggnät lver huvudet och med ryggor av märket Droite, som jag känner igen sen vår patagonienresa. Dom ser rätt färska ut tycker jag som snart börjar närma mig 30 milsstrecket. Efter att vi startat igen har vi snart passerat dom.
Vid fjällstugan Pårte är det mycket mygg och mörkt av den täta skogen. Jag föreslår att vi ska betala tältavgift för att kunna umgås lite i köket nu när vi har två nya med i gruppen. Jag blir nedröstad av dom av oss utan STF medlemsskap, 200:- för att tälta i anslutning till fjällstugan är rätt saftigt.
Nu kommer också den andra gruppen vi vandrat förbi, ingen av dom är medlem heller och alla klagar över priserna. Jag tycker dom är löjliga. I Sverige får man tälta överallt, det är väl bara att hitta en tältplats någon annanstan. Villet vi gör, den andra gruppen ser allmänt uppgiven ut och följer oss med blicken när vi börjar leta strax bortom viken där fjällstugan ligger. Vi hittar snabbt en plats, långt ifrån perfekt men när jag tänt en liten brasa och värmen sprider sig så är det ändå rätt bra. Den andra gruppen står och ropar åt oss över viken, ingen verkar höra vad dom säger men till slut brakar dom in i vårt läger. Dom sätter sig pladask rakt ner på buskarna och ser uppgivna ut.
Jag blir mer störd på deras slappa stil. En i deras grupp går och letar tältplatser bland våra utspridda väskor men hajar sedan vinken och fortsätter längs sjökanten. Dom andra har parkerat som tre trötta kossor på backen. Efter en stund blir dom upplysta av sin kamrat att det finns en plats en bit bort och dom traskar vidare.
Jag kände mig lite småaktig som inte bjöd in dom till vår gemenskap men det var kört redan efter att dom börjat gnälla om serviceavgiften i stugan. Jag hade redan där tänkt att jag orkar inte med dom här. Vi hade även våra två nya vandringskamrater att ägna vår uppmärksamhet på. Nu måste vi få dom att känna sig välkomna och som en del av gänget. Nora, Jorge och jag har numer bra rutiner och bra kommunikation oss emellan. Nu måste vi vidga gruppen och göra plats för två nya personligheter.
Det första som vi märker är språkförbistringen. Den senaste veckan har vi endast snackat spanska och nu har även spansktalande Daniel anslutit. Susan däremot kan bara engelska och väldigt lite svenska. Hennes språkbegåvning är begränsad märker jag när vi under ett par timmar kämpar med vokaler, rullande "r" och svåra svenska ord som SJUKSKÖTERSKA, varav det senaste i princip är omöjligt för henne att uttala. Spanjorerna å en sidan har begränsade engelskakunskaper. Jag blir naturligt en slags bro mellan alla. Jag vet sedan tidigare att engelska är svårt för spansktalande, dom tycker helt enkelt att orden inte uttalas som de är skrivna.
Elden skrämmer iväg en del mygg och vi käkar och småpratar medan vi jämför väskor, kök och tält.
Lite senare i mitt tält ligger jag och njuter av Stephen Kings roman "Under the dome".
13: e Juli. Pårtestugen - Laitaure.
Jag vaknar med mycket värk i höger fot. En smärta ovanför hälen som jag härleder från hälsensfästet. Där det även äv svullet och varmt. Lite orolig formulerar jag en plan som går ut på att jag ska stanna ett par dagar i Aktse. Jag måste vila min fot och det visste jag egentligen om sedan Kvikkjokk.
Jag går sakta och blir hela tiden sist. Mitt tempo från igår är som bortblåst och jag undrar vad som har hänt. Leden går långsamt uppåt och blir till sist brant när vi kommit ut ovanför trädgränsen. Vi får en storslagen utsikt bakåt mot allt vi tillryggalagt.
En lunch intas på högsta punkten och en del passar på att torka sina blöta tält från nattens duggregn.
Vi har alla märkt av Daniels nästan maniska fotvård. Så fort vi rastar åker skor och strumpor av. Han smeker fötterna, doppar dom i kallt vatten, tvättar med tvål och trada och smörjer med olika krämer och plåstrar. På två dagar har han klämt upp en hel tub fotkräm som ska förebygga skavsår. Jag undrar om han är närsynt för överallt där han kladdar lämnar han stora strängar av medel. Ofta stoppar han in fötter med tjocka lager av diverse krämer i strumporna och i bland har han ett par strängar i ansiktet. Vi förmodar alla att han har någon slags övergripande tanke med detta överaskas inte längre av att han då och då ser ut som en krigsmålad indian.
Innan stigen leder neråt för sista gången passerar vi en raststuga. Jag har hamnat efter dom andra och Susan kommer emot mig genom det lilla skogspartiet. Hon säger att dom andra ligger och vilar uppe vid vindskyddet, alla utom Daniel tänker jag. Han är nog upptagen med sina fötter. Susan brukar ibland svara på svenska när jag ställer en fråga. Jag roas mycket åt hennes superamerikanska dialekt. Även om hon är från Kanada. Hon kämpar med meningarna när hon förklarar att hennes SFI lärare är gay. Jag har tipsat henne om att det bästa sättet att lära sig svenska är att skaffa en snubbe. Hon har gått igenom sin bekantskapskrets och förklarat att det är mer komplicerat att dejta i Sverige. Jag håller med.
Uppe vid raststugan träffar jag bl.a. En tuff tjej som ensam är i full gång med leden sk. Vandrarnas gröna band. Ca 1.300km från treriksröset till Grövelsjön. Jag har
När vi efter en lång dags vandring kommer ner till raststugan vid Laitaure.
Vi har disskuterat huruvidare vi ska ro över dom 2,4km till Aktse ikväll eller imorgon men regnet som nu faller över oss gör att vi snabbt bestämmer oss för att vänta till imorgon.
Inne i den enkla stugan har två Schweizare spritt ut sina saker över bordet och britsarna. Dom blir rätt förvånade över vårt stora gäng som kliver in från regnet. Vi har knappt hunnit sätta oss till rätta innan en man från Lettland också kommer in i värmen.
Vi roar oss och berättar om våra hemorter, vandringar mm. Jag ger bort min karta över Kvikkjokk - Ammarnäs till Lettländaren. Dom två 20-åriga Schweizarna har precis avklarat en 10-dagars vandring genom Sarek. Dom hade sett fram emot en natt under tak och vi alla säger att vi inte gör anspråk på stugan. Däremot hittar inte Susan någon tältplats så hon sover med grabbarna i stugan.
Vi har erfarenhet från liknande stugor och den säger oss att man inte sover ensam i dessa, utan att det snarare är en hemsk natt som går dom till mötes med surrandes mygg som konstant väcker och stör sömnen. Om man är tre stycken så tar syret snabbt slut och man drömmer om att kunna öppna dörrar och fönster men myggorna vakar utanför och det gör det till ett sämre val.
Jag slår upp mitt tält i regnet och njuter av dropparnas spel på den spända duken.
På morgonen dagen efter kommer jag möta tre trötta, svettiga och mörbultade ansikten innuti stugan. Jag valde rätt.
Our next shot shows the crossovers at CP TRAFF as they appeared in 1980. The track leading to the freight siding and the Turtle Creek Branch sure looks in pretty rough shape. The bungalow containing the equipment to control TRAFF stands at center frame - I have to wonder if this building (that still stands from what I can see) a part of SZ Tower originally that was cut down or was it built new? It appears a lot larger than the other relay huts that were used to house the interlocking equipment at the time and seems to stand right where SZ was. Note the controlled siding that was still in service at this point as well.
CP TRAFF. Trafford, PA.
October 3, 1980. Photographer unknown.
Adam Klimchock collection.
Carin Jämtin träffar s-företrädare ur den assyr/syrianska folkgruppen i Södertälje. Foto: Anders Löwdin
NS loaded coal train 590 and NS intermodal 20T race up the hill at Trafford , PA on there way toward Altoona
Jag var på Hovdala medeltidsdagar i helgen. Och där träffade jag tre afganska killar som var ett exotiskt inslag med deras otroligt snygga kläder . Stod först och fotograferade dom i smyg bakom ett stånd. När dom fick syn på mig sken dom upp och med hjälp av teckenspråk fick jag dom till att gå bakom ståndet. Det visade sig att dom kom från Helsingborg och talade utmärkt svenska. Det blev en del fotografering och samtal bakom ståndets vita tält som också blev en bra bakgrund. Jag fick deras email för dom ville ha bilderna och det var rimligt eftersom dom ställde upp på fotograferingen. Det blev faktiskt många porträtt den eftermiddagen och till min förvåning var det ingen som sa nej. Den vanligaste frågan var vad jag skulle ha bilderna till och varje gång berättade jag om fotouppdraget från skolan.
- or How to Cope With Unwanted Attention from Older Boys - reminds me of a scene in a short story by one of my favourite Norwegian authors:
Kjell Askildsen - “Maria” - fra Thomas F’s siste nedtegnelser til allmennheten
En høst traff jeg overraskende min datter Maria på fortauet utenfor urmakeren, hun var blitt tynnere, men jeg kjente henne lett igjen. Jeg husker ikke lenger hva jeg hadde ute å gjøre, men det må ha vært noe viktig, for det var etter at trappegelenderet i oppgangen var gått i stykker, så egentlig var jeg sluttet med å gå ut. I hvert fall traff jeg henne,og selv om jeg vet bedre, tenkte jeg et øyeblikk: For en merkelig tilfeldighet at jeg skulle gå ut akkurat i dag. Det virket som om hun var glad for å se meg, for hun sa far og tok meg i hånden. Det var henne jeg pleide å like best av barna mine, da hun var liten, sa hun ofte at jeg var den beste faren i verden. Og så sang hun for meg, litt falskt riktignok, men det var uforskyldt,hun hadde det etter sin mor. «Maria,» sa jeg, «er det virkelig deg, så godt du ser ut.» «Ja, jeg drikker urin og spiser råkost,» svarte hun. Da måtte jeg le, det var lenge siden sist, tenk at jeg hadde en datter med humor, litt frekk humor til og med, hvem skulle trodd det, det var et godt øyeblikk. Men jeg tok feil, at en aldri blir gammel nok til å kvitte seg med illusjonene. Min datter fikk et måpende uttrykk i ansiktet, og det var som om blikket hennes døde. «Du gjør narr av meg,» sa hun, «men du skulle bare vite.» «Jeg syntes du sa urin,» svarte jeg som sant var. «Urin, ja, jeg er blitt som et annet menneske.» Det tvilte jeg ikke på, det var logisk, en kan da umulig være det samme mennesket før og etter at en har begynt å drikke urin. «Ja ja,» sa jeg forsonlig, jeg ønsket å snakke om noe annet, kanskje noe hyggelig, en kan aldri vite. Så så jeg at hun hadde ring, og jeg sa: «Og du er gift, ser jeg.» Hun så på ringen. «Å, den,» sa hun, «den har jeg bare for å holde innpåslitne mannfolk på avstand.» Det måtte i hvert fall være en spøk, jeg regnet fort ut at hun måtte være minst femtifem år, og så godt så hun ikke ut. Så jeg lo igjen, for annen gang på lenge,og det til og med midt på et fortau. «Hva ler du av,» sa hun. «Jeg tror jeg begynner å bli gammel,»svarte jeg da det gikk opp for meg at jeg hadde tatt feil enda en gang. «Så det er sånn en gjør det nå for tiden.»Det svarte hun ikke på, så det vet jeg ikke, men jeg antar og håper at min datter ikke er særlig representativ. Men hvorfor har jeg fått sånne barn. [...]
... ... ... ... ...
(my translation)
Kjell Askildsen: Maria - from the collection - Thomas F's Last Notes to The Public
One autumn, I met my daughter Maria quite by accident on the sidewalk outside the watchmaker, she had become thinner, but I recognised her easily enough. I cannot quite recall what business I had being outdoors, but it must have been something important, for it was after the banister on the stairs up to the flat gave way, so in principal, I had stopped going out altogether. Nevertheless, I met her, and although I know better, I thought for a moment: What a strange coincidence that I should go out just then. It seemed as if she was happy to see me, for she said father and took my hand. It was her I liked most of my children, when she was little, she often said that I was the best dad in the world. And then she sang for me, a little false, though through no fault of her own, she had that from her mother. "Maria," I said, "is it really you, you do look well." "Yes, I drink urine and eat salads," she replied. Then I had to laugh, it had been a long while since last time, to think I had a daughter with humor, a little raunchy humor at that, who would have thought it, it was a good moment. But I was wrong, to think that despite getting older one still succumbs to self deception. My daughter gave a look of astonishment, and it was as if her eyes went dead. "You make fun of me," she said, "but you should just know." "I thought you said urine," I answered truthfully. "Urine, yes, I have become like new person." That I didn’t doubt, it was logical, one cannot possibly be the same person before and after one has begun to drink urine. "Well," I said, conciliatory, I wanted to talk about something else, maybe something pleasant, you never know. I noticed she was wearing a ring, and I said, "And now you're married, I see." She looked at the ring. "Oh, that," she said, 'that’s just to keep the annoying men away." That had to be a joke. I quickly calculated she had to be at least fifty-five, neither was she particularly good looking. I laughed again, for the second time in a long time, and right in the middle of a sidewalk. "What are you laughing at," she said. "I think I'm getting old," I said when it dawned on me that I had been wrong yet again. "So that’s how it’s done nowadays." She made no reply, so I do not know, but I presume and hope that my daughter is not particularly representative. But how did I come to beget such offspring. […]
Carin Jämtin träffar s-företrädare ur den assyr/syrianska folkgruppen i Södertälje. Foto: Anders Löwdin
Carin Jämtin träffar s-företrädare ur den assyr/syrianska folkgruppen i Södertälje. Foto: Anders Löwdin
Casamento realizado no Espaço Traffô, em São Paulo
/
Wedding held at Espaço Traffô, São Paulo
Fotos: Alê Borges
Am Samstag, den 09.06.2018 traffen sich zwischen 300-400 (extrem) Rechte am Mehringplatz in Kreuzberg um vermeintlich für Frauenrechte zu marschieren. Ein wildes Sammelsurium aus Neonazis, AfDler*innen, BÄRGIDAs, Identitären, bundesweiten Rassist*innen und christlichen FundamentatlistInnen zogen durch Mitte, das Brandenburger Tor und letztendlich zum Kanzlerinnenamt. Begleitet wurde der Aufmarsch durch zahlreiche Protestierende am Rand, die jedoch zum Teil äußerst brutal durch die Polizei verscheucht wurden. Ausserdem haben sich einige Antifaschist*innen in den rechten Aufmarsch eingeschleust und entrollten beispielsweise ein Transparent mit der Aufschrift „Vergewaltigung kennt keine Nationalität“. Dies führte dazu, dass sie von den Rechten, allen Voran bekannte AfDler, brutal aus der Demo gezerrt wurden. Als eine weiße Frau mit Kopftuch auf dem Gehweg am Rande des Aufmarsches lief, wurde sie von den Rechten wild beschimpft und mit Vergewaltigung gedroht. Auch Journalist*innen wurden mehrfach bedroht. So sprachen zwei Aktivisten der sogenannten „Identitären Bewegung“ Fotograf*innen an und drohten ihnen ihre Kameras zu zerstören. Die Bilder sind in druckbarer Qualität vorhanden. Bitte denken sie daran, dass die Texte & Fotos urheberrechtlich geschützt sind. Sollten Sie Fotos von mir verwenden wollen kontaktieren Sie mich bitte: alex.stifte@gmx.de Gratis Verwendung für Non-Profit Organisationen oder soziale Projekte auf Anfrage gerne möglich. All pictures are available in high resolution. The photos are protected by copyright. Contact me if you want to use them: alex.stifte@gmx.de If you are a non-profit or a social organisation you can gladly write me a mail for free use.