glamsta
no_image.jpg
BUS OCH ALLMÄNT JIDDER
En vetenskaplig och empirisk studie av Glämstabus i decennieskiftet 1980-tal/1990-tal.
Av Jonathan Metzger (ja, det är jag som är den Metzger som skrivit på scenen i ladan, men nej, inte i takbjälkarna i Nya P).
När jag var på Glämsta i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet busade vi mycket, vilket ju är helt unikt i Glämstas historia, eftersom man aldrig busat på Glämsta vare sig före eller efter det... En del bus var mer sofistikerade, andra... mindre sofistikerade. Många ”bus” gick framförallt ut på att testa gränser, eller helt enkelt göra det man inte fick. Bara för att visa att man kunde. Dom busen var ju ofta inte ens särskilt roliga, men man blev sjukt cool.
En central komponent i busandet var ju många gånger, men inte alltid, att vara uppe riktigt sent på natten. Under the influence av trötthetssyndrom (och ibland även stulet kiddush-vin) flödade ofta kreativiteten. Glämsta riktigt sent på natten, bortåt morgonkvisten, då dom flesta ”klassiska” bus utförs har ju en speciell, nästan lite magisk känsla över sig. Om man var ute riktigt sent kunde man få träffa grävlingen, alltid en lika märklig upplevelse när den dundrade upp och ned för stigarna runt paviljongerna och mellan ladan och matsalen. Hellre det än en skogstokig ledare, som man lätt förväxlade grävlingens löpstil med på lite längre avstånd...
I den här nästan vetenskapliga artikeln kommer jag, utifrån egna empiriska erfarenheter, att beskriva fyra kategorier av Glämstabus: de klassiska busen, de externa aktiviteterna, de kreativa busen och ledarbusen.
EN VETENSKAPLIG FORMEL FÖR KLASSISKA GLÄMSTABUS
Dom ”klassiska” busen har ju säkert funnits sen kung Davids tid, då Yossi ben Shmuel för första gången kletade en efa myrra på Chaim ben Potoks spjutskaft, till hela Zebulon-stammens stora nöje (Chaim ben Potok tackade antagligen sedan för sig genom att montera spjutet rakt igenom skojaren Yossis pannben, på Glämsta tretusen år senare nöjde man sig med ett ”menvafangörugåoläggdig!”).
Dom klassiska busen verkar alltid följa samma (kan man nu tycka, ganska trötta) formel: placera sak A på plats B där den definitivt inte ska vara, och som därmed kommer att roa person C men irritera/störa person D. Dom här skämten innefattar ofta någon eller några av följande komponenter: raklödder, tandkräm, underkläder, kanoter, stolar, cottonband och/eller tamponger. Exempel: placera alla flytvästar, kanoter och andra prylar från klappis (A) i en lång rad längs med stigen från bryggan uppåt på höjden (B), vilket alla barn kommer att tycka är ball (C), men klappisledarna sjukt störigt (D). Eller: placera raklödder (A) på en sovande persons hand (B) och kittla honom i ansiktet så att han genom en reflex kliar sig och får löddret i fejan. Vilket kommer att roa alla som är med på buset (C) , men inte personen som smetar in sig själv med löddret (D). Ovanstående exempel är ganska harmlösa applikationer av formeln, men formeln blir avsevärt mycket mindre charmant och mer malign när den exempelvis involverar A-komponeneten ”tandställning” tillsammans med B-komponenten ”mänsklig avföring” eller A-komponenten ”urin” tillsammans med B-komponenten ”sovande persons säng”. Dom ”busen” var inte roliga då, och är ännu mindre det när man tänker tillbaka på dom i efterhand.
EXTERNA AKTIVITETER
Vissa smitningar till handelsboden har nog planerats i taktiskt mer noggrann detalj än många stora militärmanövrer, och involverade många gånger såväl fejkade sjukdomsfall som dockor av helkropps-storlek och avancerad underrättelseverksamhet samt planterad desinformation. Handelsboden var ju som sagt en självklar hägrande destination för ”externa aktiviteter”. Där kunde man ju köpa delicatobollar som ingen egentligen tyckte var goda, men som var den ulitmata trofén eftersom dom absolut inte ingick i godisutbudet i Glämstakiosken. Bäst var det att också spara kvittot så att man verkligen kunde bevisa att man varit där.
Handelsboden var väl spännande, men ännu bättre blev det när vi var några stycken som efter ett någon sorts trött utbyte med grannkollot Västra Edsvik (huvudtema: fotbollsmatch och smågruff) fick lite häng på några av tjejerna som var på hästkollo där. Visst var flirten rolig, men riktigt intressant blev det när dom berättade för oss att dom på Västra Edsvik hade en helt öppen kiosk som vem som helst kunde handla i, och som våra Glämstaledare inte verkade ha någon speciell koll på. Och ÄNNU bättre, det fanns en restaurang, som serverade biff med pommes och bea! Jag har minnen av att den där biffen med bearnaisesås smakade underbart, men i efterhand undrar jag om dom där sensoriska minnena bara existerar i min fantasi, för jag är inte säker på att vi någonsin kom iväg och käkade den där biffen... men jag kommer definitivt ihåg att vi för våra storögda rumskompisar målande och detaljrikt berättade om hur underbar den var!
KREATIVA BUS
I en annan kategori finns dom kreativa busen. Det är dom busen som ibland faktiskt är så sköna att ledarna avsiktligt ser genom fingrarna med dom. Bland såna bus ryms exempelvis professionellt uppstyrda fotbollsturneringar, spelade mellan klockan 03.00 och 06.00 på natten, guerilla-kakbak och liknande förbjudna, men ack så snälla och positiva aktiviteter. En gång var vi några stycken som målade gamla kiosken på torget i psykadeliska mönster med lila och rosa blommor. Det blev så snyggt att ledarna lät det sitta kvar, och under många år kunde man skönja våra urblekta vattenfärgsblommor på den gamla kiosken mitt på torget.
LEDARBUS
Alla ledare vet att dom mest urbota dumma, och några få av dom mest genialiska busen genomförs av ledarna själva. Jag har mest varit med om att genomföra ledarbus av den urbota dumma typen. Mitt kanske dummaste var när jag och en mycket erfaren klappisledare, en riktig Glämstaräv, fick för oss att vi skulle skoja lite och skrämma paviljongbarnen och ledarna som var på hajk och övernattning. Hajken var på koön. Ön fick nog framförallt sitt namn från att den alltid var full med koskit. Jag såg däremot aldrig en levande kossa där, var det någon sorts dumpningsplats för gödsel? I alla fall, den här klappisledaren tyckte ju att han kunde hela Björköfjärden bakifrån och fram i sömnen, så vi gav oss ut i en liten gummibåt, mitt i natten, i mörkret, med halv tank – utan att berätta för någon annan. Vi hängde en liten elektrisk lanterna på klappis för att kunna spana in den över vatten på andra sidan Björköfjärden och på så sätt hitta tillbaka.
Jag minns inte om vi någonsin kom fram till koön. Men det var sjukt kallt kommer jag ihåg, antagligen sent i augusti. Något vagt minnesfragment säger mig att vi ändå kom till ön, lyckades hitta något tält, sa ”böh” och fick ett sömnigt ”stickoläggerföfanvatröttaniär”-morr från någon hajkande och frysande ledare. So far, so good. Problemen uppstod när vi skulle tillbaka. För just den kvällen blev det syntax error på den mänskliga GPS:en.
Ok, det var sjukt mörkt. Och inte för att jag kan det där med styrbord och babord, utan jag säger så här: för att komma tillbaka till Glämsta borde vi ha hållit åt vänster. Det gjorde vi uppenbarligen inte. Först var det mycket vatten och mörkt. Då hade vi okej med bensin. Men vi såg inte lanterna. Vi girade lite till och åkte lite längre. Där borta, där är lanternan! Men den verkar vara på fel sida av fjärden... Shit, vi har blivit desorienterade i mörkret. Men där borta är den i alla fall! Plötsligt känner vi inte igen oss. Lanternan visade sig vara en lampa i en sommarstuga.
Okej. Vi åker tillbaka till koön och börjar om. Tio minuter senare: men vafan, här ska den ju ligga... Okej, vi är nog bara på baksidan av den, så om vi tar höger, och sen vänster.... Sen blev det inte stort och mörkt längre. Det blev smalt och mörkt. Är vi mellan två öar? Var är Björköfjärden? Det är nog bara en vik. Vi åker vidare så kommer vi ut på öppet vatten. Oj, nu blir det ännu smalare. Och här är det en bro vi åker under... och där är... vaddå, nått jävla slott eller något?
Tystnad.
-Har du varit här förut?
-Näe... Har du? Näe.
Tystnad. Tystnad.
-Bensinen är nästan slut.
-Mmmm.
Tystnad.
Till sist. Ett ljus! Vi stannar. Nästan ingen bensin kvar. Helt jävla vilse i pannkakan. Jag, feg stackare värnlös Woody Allen-jude som jag är, satt kvar och huttrade. Ledare X, mer av en alfahane och med avancerad militär utbildning, fick stövla upp till stugan och knacka på. Klockan halv fyra på morgonen. På okänd plats i fucking madder-than-the-hatter rospigg-territorium. Det kändes som ett under om han inte skulle bli attackerad med gevär/kniv/brödkavle/mördar-dobbermann eller annat lemlästande och dödande tillhygge. Som tur var visade sig sommarstugeinvånarna vara jättesnälla, om än förvirrade och sömndruckna. Vi fick till och med några liter bensin till utombordarn och instruktioner om hur vi skulle ta oss tillbaka (höger, sen vänster och över fjärden). När vi väl kom tillbaka till klappis behövde vi inte lanternans hjälp. Solen hade redan börjat gå upp.
Fotnot: Vi hade lyckats snesegla oss ner genom hela Vätösundet. Hade vi fortsatt en liten bit till hade vi kunnat ta oss en frukostmacka på hamnkrogen i Norrtälje.
no_image.jpg
BUS OCH ALLMÄNT JIDDER
En vetenskaplig och empirisk studie av Glämstabus i decennieskiftet 1980-tal/1990-tal.
Av Jonathan Metzger (ja, det är jag som är den Metzger som skrivit på scenen i ladan, men nej, inte i takbjälkarna i Nya P).
När jag var på Glämsta i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet busade vi mycket, vilket ju är helt unikt i Glämstas historia, eftersom man aldrig busat på Glämsta vare sig före eller efter det... En del bus var mer sofistikerade, andra... mindre sofistikerade. Många ”bus” gick framförallt ut på att testa gränser, eller helt enkelt göra det man inte fick. Bara för att visa att man kunde. Dom busen var ju ofta inte ens särskilt roliga, men man blev sjukt cool.
En central komponent i busandet var ju många gånger, men inte alltid, att vara uppe riktigt sent på natten. Under the influence av trötthetssyndrom (och ibland även stulet kiddush-vin) flödade ofta kreativiteten. Glämsta riktigt sent på natten, bortåt morgonkvisten, då dom flesta ”klassiska” bus utförs har ju en speciell, nästan lite magisk känsla över sig. Om man var ute riktigt sent kunde man få träffa grävlingen, alltid en lika märklig upplevelse när den dundrade upp och ned för stigarna runt paviljongerna och mellan ladan och matsalen. Hellre det än en skogstokig ledare, som man lätt förväxlade grävlingens löpstil med på lite längre avstånd...
I den här nästan vetenskapliga artikeln kommer jag, utifrån egna empiriska erfarenheter, att beskriva fyra kategorier av Glämstabus: de klassiska busen, de externa aktiviteterna, de kreativa busen och ledarbusen.
EN VETENSKAPLIG FORMEL FÖR KLASSISKA GLÄMSTABUS
Dom ”klassiska” busen har ju säkert funnits sen kung Davids tid, då Yossi ben Shmuel för första gången kletade en efa myrra på Chaim ben Potoks spjutskaft, till hela Zebulon-stammens stora nöje (Chaim ben Potok tackade antagligen sedan för sig genom att montera spjutet rakt igenom skojaren Yossis pannben, på Glämsta tretusen år senare nöjde man sig med ett ”menvafangörugåoläggdig!”).
Dom klassiska busen verkar alltid följa samma (kan man nu tycka, ganska trötta) formel: placera sak A på plats B där den definitivt inte ska vara, och som därmed kommer att roa person C men irritera/störa person D. Dom här skämten innefattar ofta någon eller några av följande komponenter: raklödder, tandkräm, underkläder, kanoter, stolar, cottonband och/eller tamponger. Exempel: placera alla flytvästar, kanoter och andra prylar från klappis (A) i en lång rad längs med stigen från bryggan uppåt på höjden (B), vilket alla barn kommer att tycka är ball (C), men klappisledarna sjukt störigt (D). Eller: placera raklödder (A) på en sovande persons hand (B) och kittla honom i ansiktet så att han genom en reflex kliar sig och får löddret i fejan. Vilket kommer att roa alla som är med på buset (C) , men inte personen som smetar in sig själv med löddret (D). Ovanstående exempel är ganska harmlösa applikationer av formeln, men formeln blir avsevärt mycket mindre charmant och mer malign när den exempelvis involverar A-komponeneten ”tandställning” tillsammans med B-komponenten ”mänsklig avföring” eller A-komponenten ”urin” tillsammans med B-komponenten ”sovande persons säng”. Dom ”busen” var inte roliga då, och är ännu mindre det när man tänker tillbaka på dom i efterhand.
EXTERNA AKTIVITETER
Vissa smitningar till handelsboden har nog planerats i taktiskt mer noggrann detalj än många stora militärmanövrer, och involverade många gånger såväl fejkade sjukdomsfall som dockor av helkropps-storlek och avancerad underrättelseverksamhet samt planterad desinformation. Handelsboden var ju som sagt en självklar hägrande destination för ”externa aktiviteter”. Där kunde man ju köpa delicatobollar som ingen egentligen tyckte var goda, men som var den ulitmata trofén eftersom dom absolut inte ingick i godisutbudet i Glämstakiosken. Bäst var det att också spara kvittot så att man verkligen kunde bevisa att man varit där.
Handelsboden var väl spännande, men ännu bättre blev det när vi var några stycken som efter ett någon sorts trött utbyte med grannkollot Västra Edsvik (huvudtema: fotbollsmatch och smågruff) fick lite häng på några av tjejerna som var på hästkollo där. Visst var flirten rolig, men riktigt intressant blev det när dom berättade för oss att dom på Västra Edsvik hade en helt öppen kiosk som vem som helst kunde handla i, och som våra Glämstaledare inte verkade ha någon speciell koll på. Och ÄNNU bättre, det fanns en restaurang, som serverade biff med pommes och bea! Jag har minnen av att den där biffen med bearnaisesås smakade underbart, men i efterhand undrar jag om dom där sensoriska minnena bara existerar i min fantasi, för jag är inte säker på att vi någonsin kom iväg och käkade den där biffen... men jag kommer definitivt ihåg att vi för våra storögda rumskompisar målande och detaljrikt berättade om hur underbar den var!
KREATIVA BUS
I en annan kategori finns dom kreativa busen. Det är dom busen som ibland faktiskt är så sköna att ledarna avsiktligt ser genom fingrarna med dom. Bland såna bus ryms exempelvis professionellt uppstyrda fotbollsturneringar, spelade mellan klockan 03.00 och 06.00 på natten, guerilla-kakbak och liknande förbjudna, men ack så snälla och positiva aktiviteter. En gång var vi några stycken som målade gamla kiosken på torget i psykadeliska mönster med lila och rosa blommor. Det blev så snyggt att ledarna lät det sitta kvar, och under många år kunde man skönja våra urblekta vattenfärgsblommor på den gamla kiosken mitt på torget.
LEDARBUS
Alla ledare vet att dom mest urbota dumma, och några få av dom mest genialiska busen genomförs av ledarna själva. Jag har mest varit med om att genomföra ledarbus av den urbota dumma typen. Mitt kanske dummaste var när jag och en mycket erfaren klappisledare, en riktig Glämstaräv, fick för oss att vi skulle skoja lite och skrämma paviljongbarnen och ledarna som var på hajk och övernattning. Hajken var på koön. Ön fick nog framförallt sitt namn från att den alltid var full med koskit. Jag såg däremot aldrig en levande kossa där, var det någon sorts dumpningsplats för gödsel? I alla fall, den här klappisledaren tyckte ju att han kunde hela Björköfjärden bakifrån och fram i sömnen, så vi gav oss ut i en liten gummibåt, mitt i natten, i mörkret, med halv tank – utan att berätta för någon annan. Vi hängde en liten elektrisk lanterna på klappis för att kunna spana in den över vatten på andra sidan Björköfjärden och på så sätt hitta tillbaka.
Jag minns inte om vi någonsin kom fram till koön. Men det var sjukt kallt kommer jag ihåg, antagligen sent i augusti. Något vagt minnesfragment säger mig att vi ändå kom till ön, lyckades hitta något tält, sa ”böh” och fick ett sömnigt ”stickoläggerföfanvatröttaniär”-morr från någon hajkande och frysande ledare. So far, so good. Problemen uppstod när vi skulle tillbaka. För just den kvällen blev det syntax error på den mänskliga GPS:en.
Ok, det var sjukt mörkt. Och inte för att jag kan det där med styrbord och babord, utan jag säger så här: för att komma tillbaka till Glämsta borde vi ha hållit åt vänster. Det gjorde vi uppenbarligen inte. Först var det mycket vatten och mörkt. Då hade vi okej med bensin. Men vi såg inte lanterna. Vi girade lite till och åkte lite längre. Där borta, där är lanternan! Men den verkar vara på fel sida av fjärden... Shit, vi har blivit desorienterade i mörkret. Men där borta är den i alla fall! Plötsligt känner vi inte igen oss. Lanternan visade sig vara en lampa i en sommarstuga.
Okej. Vi åker tillbaka till koön och börjar om. Tio minuter senare: men vafan, här ska den ju ligga... Okej, vi är nog bara på baksidan av den, så om vi tar höger, och sen vänster.... Sen blev det inte stort och mörkt längre. Det blev smalt och mörkt. Är vi mellan två öar? Var är Björköfjärden? Det är nog bara en vik. Vi åker vidare så kommer vi ut på öppet vatten. Oj, nu blir det ännu smalare. Och här är det en bro vi åker under... och där är... vaddå, nått jävla slott eller något?
Tystnad.
-Har du varit här förut?
-Näe... Har du? Näe.
Tystnad. Tystnad.
-Bensinen är nästan slut.
-Mmmm.
Tystnad.
Till sist. Ett ljus! Vi stannar. Nästan ingen bensin kvar. Helt jävla vilse i pannkakan. Jag, feg stackare värnlös Woody Allen-jude som jag är, satt kvar och huttrade. Ledare X, mer av en alfahane och med avancerad militär utbildning, fick stövla upp till stugan och knacka på. Klockan halv fyra på morgonen. På okänd plats i fucking madder-than-the-hatter rospigg-territorium. Det kändes som ett under om han inte skulle bli attackerad med gevär/kniv/brödkavle/mördar-dobbermann eller annat lemlästande och dödande tillhygge. Som tur var visade sig sommarstugeinvånarna vara jättesnälla, om än förvirrade och sömndruckna. Vi fick till och med några liter bensin till utombordarn och instruktioner om hur vi skulle ta oss tillbaka (höger, sen vänster och över fjärden). När vi väl kom tillbaka till klappis behövde vi inte lanternans hjälp. Solen hade redan börjat gå upp.
Fotnot: Vi hade lyckats snesegla oss ner genom hela Vätösundet. Hade vi fortsatt en liten bit till hade vi kunnat ta oss en frukostmacka på hamnkrogen i Norrtälje.