swenwüllter
Reading St Aubyn
Review in Swedish:
Nu är den svenska utgivningen av Edward St Aubyns självbiografiska romansvit påbörjad. Det är Bonniers som i mästeröversättaren Erik Anderssons tolkning samlat Romanerna om Patrick Melrose i två volymer. Del 1 innehåller tre böcker: Glöm det, Dåliga nyheter samt Visst hopp. Romanerna utspelar sig i den överspelade brittiska aristokrati som vårdar sin bördsstolthet, sitt klassförakt och sin till mästerskap upptränade sarkasm. Men riktigt överspelad är den faktiskt inte, denna stormrika samhälleliga vårta som äger större delen av mark och andra profitabla tillgångar på de brittiska öarna.
Patrick föds och växer upp den miljön - i en dysfunktionell familj. Patricks barndom skildras i första delen Glöm det, som utspelas 1965. Båda föräldrarna är alkoholiserade. Mamman är förtryckt av sin brutale, rent sadistiska make, och förmår inte ta hand om eller bry sig om sin femårige son. Pappan David - riden av ångest och bitterhet över personliga misslyckanden - är en briljant sadist. Han är genialt elak, grym och fysiskt brutal. Dessutom förser han sitt agerande med ett teoretiskt fundament, en variant av svart pedagogik. En av bestraffningsmetoderna är våldtäkten. Det hävdas att man inte kan dela upp en roman i form och innehåll, skilja berättelsen från hur den berättas. Det gäller alldeles speciellt när det gäller St Aubyn. Storyn i sammanfattning är i all sin grymhet dessvärre alltför välbekant. Men när den formuleras av St Aubyn skapas något helt nytt och unikt. Det är grymt. Plågsamt. Vidrigt … Men också alldeles enastående läsning. Det är bitskt, roligt och kristallklart gestaltas tomheten och ihåligheten hos familjen Melrose och dess bekantskapskrets. Den blixtrande humorn (giftigheter och språkliga skrevsparkar) förser texten med en friskt befriande tvetydighet. Den vuxne berättaren förmår sätta in sig själv som barn i ett retroaktivt uppror.
Den andra romanen – Dåliga nyheter – utspelas 1982. Patrick är 22 år, knarkare med ett missbruk som fört honom till dödens gräns. Berättelsen börjar med att Patrick får ett telefonsamtal som informerar honom om att fadern avlidit och att askan finns i New York. Dåliga nyheter? Själv skulle jag nog föredra att se Patricks förfall och förvandling från en hudlös femåring till en självförbrännande yrkesknarkare, heltidssysselsatt med att införskaffa och administrera fixar i alltmer oåtkomliga vener som den dåliga nyheten. Romanen skildrar ett veckoslut i New York där analyserna och rapporterna om det ena ruset efter det andra avlöser varandra. Det kan låta långtråkigt men är fascinerande och spännande. Berättelsen snurrar hela tiden runt den outtalade frågan om kärleken, dess eventuella existens och om dess möjlighet eller omöjlighet. Också i Dåliga nyheter blixtrar den svarta poesin och lyser upp texten. Efter att i panik ha flytt från en sammankomst för att han inte står ut inomhus kommer Patrick ut på gatan och erfar ”chocken att åter stå under den vida bleka himlen, fullständigt oskyddad. Det måste vara så här ostronet känner sig när citronen pressas över den.”
Den tredje boken - Visst hopp - utspelas 1990. Patrick är trettio, har slutat med drogerna men inte funnit någon plats i livet, något jobb eller annat som skänker vardagen mening. Scenen för Visst hopp är ett överklassparty någonstans på ett engelskt gods. Låt oss kalla det ett makabert Downton Abbey där alla är avundsjuka, elaka, insmickrande och falska. Patrick ser detta och mår illa av det. Han börjar se andra mer konstruktiva vägar att följa. Det är roligt men inte lika starkt som de tidigare delarna. Det är som hos Dante. Helvetet är mer spännande än skärselden och paradiset.
Reading St Aubyn
Review in Swedish:
Nu är den svenska utgivningen av Edward St Aubyns självbiografiska romansvit påbörjad. Det är Bonniers som i mästeröversättaren Erik Anderssons tolkning samlat Romanerna om Patrick Melrose i två volymer. Del 1 innehåller tre böcker: Glöm det, Dåliga nyheter samt Visst hopp. Romanerna utspelar sig i den överspelade brittiska aristokrati som vårdar sin bördsstolthet, sitt klassförakt och sin till mästerskap upptränade sarkasm. Men riktigt överspelad är den faktiskt inte, denna stormrika samhälleliga vårta som äger större delen av mark och andra profitabla tillgångar på de brittiska öarna.
Patrick föds och växer upp den miljön - i en dysfunktionell familj. Patricks barndom skildras i första delen Glöm det, som utspelas 1965. Båda föräldrarna är alkoholiserade. Mamman är förtryckt av sin brutale, rent sadistiska make, och förmår inte ta hand om eller bry sig om sin femårige son. Pappan David - riden av ångest och bitterhet över personliga misslyckanden - är en briljant sadist. Han är genialt elak, grym och fysiskt brutal. Dessutom förser han sitt agerande med ett teoretiskt fundament, en variant av svart pedagogik. En av bestraffningsmetoderna är våldtäkten. Det hävdas att man inte kan dela upp en roman i form och innehåll, skilja berättelsen från hur den berättas. Det gäller alldeles speciellt när det gäller St Aubyn. Storyn i sammanfattning är i all sin grymhet dessvärre alltför välbekant. Men när den formuleras av St Aubyn skapas något helt nytt och unikt. Det är grymt. Plågsamt. Vidrigt … Men också alldeles enastående läsning. Det är bitskt, roligt och kristallklart gestaltas tomheten och ihåligheten hos familjen Melrose och dess bekantskapskrets. Den blixtrande humorn (giftigheter och språkliga skrevsparkar) förser texten med en friskt befriande tvetydighet. Den vuxne berättaren förmår sätta in sig själv som barn i ett retroaktivt uppror.
Den andra romanen – Dåliga nyheter – utspelas 1982. Patrick är 22 år, knarkare med ett missbruk som fört honom till dödens gräns. Berättelsen börjar med att Patrick får ett telefonsamtal som informerar honom om att fadern avlidit och att askan finns i New York. Dåliga nyheter? Själv skulle jag nog föredra att se Patricks förfall och förvandling från en hudlös femåring till en självförbrännande yrkesknarkare, heltidssysselsatt med att införskaffa och administrera fixar i alltmer oåtkomliga vener som den dåliga nyheten. Romanen skildrar ett veckoslut i New York där analyserna och rapporterna om det ena ruset efter det andra avlöser varandra. Det kan låta långtråkigt men är fascinerande och spännande. Berättelsen snurrar hela tiden runt den outtalade frågan om kärleken, dess eventuella existens och om dess möjlighet eller omöjlighet. Också i Dåliga nyheter blixtrar den svarta poesin och lyser upp texten. Efter att i panik ha flytt från en sammankomst för att han inte står ut inomhus kommer Patrick ut på gatan och erfar ”chocken att åter stå under den vida bleka himlen, fullständigt oskyddad. Det måste vara så här ostronet känner sig när citronen pressas över den.”
Den tredje boken - Visst hopp - utspelas 1990. Patrick är trettio, har slutat med drogerna men inte funnit någon plats i livet, något jobb eller annat som skänker vardagen mening. Scenen för Visst hopp är ett överklassparty någonstans på ett engelskt gods. Låt oss kalla det ett makabert Downton Abbey där alla är avundsjuka, elaka, insmickrande och falska. Patrick ser detta och mår illa av det. Han börjar se andra mer konstruktiva vägar att följa. Det är roligt men inte lika starkt som de tidigare delarna. Det är som hos Dante. Helvetet är mer spännande än skärselden och paradiset.