Seglen ska revas

Torsdag den 12/6 2025

 

I dag ska vi ut på äventyr.

Min yngste son har köpt en gammal Skibreeze.En båt byggd i Oxevik på Sotenäset, vid decennieskiftet 50- 60-talet ungefär.En sjöduglig liten segelbåt.

Sjödugliga kan man väl inte kalla mig och Karl direkt. Men Karl har varit ute med den ett antal gånger redan. Jag har varit med ett par gånger.

Annars är vi totala noviser.

Planen som Karl har lagt, är att vi ska kryssa från Vänersborg till Vänersnäs idag. Där ska vi övernatta i våra tält. Sedan ska vi nästa dag, i förhoppningsvis medgörligare vind rutscha ner tillbaka till Vänersborg.

 

Nu har vi i sakta mak lastat båten. Sakta för att vi är kanske lite oroliga.

Det blåser kusligt. Jag tror egentligen att det inte är någon fara. Båten är byggd för betydligt tuffare förhållanden.

Men jag respekterar Karls försiktighet. Han brukar ha bra omdöme.

Vinden skulle slakna frampå dagen. Därför gör vi oss ingen brådska.

Så vi sitter i båten och resonerar fram och tillbaka.

Till slut reser Karl sig och säger: -Nä nu sticker vi!

Vi backar ut med den lilla elsnurran och hissar segel i Vänersborgsviken. Vi nöjer oss med Storseglet för att känna oss för.

När vi kommer utanför pirarna går det lite sjö, men det är inget dramatiskt. Men vinden är typ Nno, så vi får slå en del i början.

Ganska snart hissar vi Focken, för att få lite bättre fart. Det får vi, och vi kryssar upp mot Hallesnipen.

Vädret är underbart. Molnfri himmel. Det glittrar i vattnet och sjöfåglarna muciserar. Vågorna leker med Breezens runda skrov. Det gungar mjukt och brusar som det ska , när man seglar. Centerbordet slår rytmiskt och det knarrar i nåt, jag vet inte vad, så man får en känsla som man minns från gamla sjörövarfilmer.

Men snart börjar vinden att svikta, så vi byter Focken mot den större Genuan. Direkt vaknar båten till liv och det går bra igen,

Ett tag.

Sen avtar vinden igen. Vi hänger på oss tålamodet och peppar varandra med: -Ingen brådska ……-Det mörknar sent.

Efter ett tag ökar vinden lite igen och så avtar den igen osv ……osv ….Snart är det så gott som stiltje och vi börjar prata om att ta till elmotorn. Vi kör lite med den,så får vi lite vind igen.

Men den avtar och vi vill inte slösa på elen, så vi plockar fram paddlarna.

Det känns lite konstigt att stå och paddla en båt som väger 340 kg.

Det är tungt, men vi höll rätt hög fart ett tag. Då såg vi att vi började närma oss Örnöya. Men nu var vi utmattade.

Då kom plötsligt vinden igen. Så vi kunde ta höjd inför inloppet mot ön, och där slog vi och kunde lugnt segla in.

Men det tog oss nästan 7 timmar!

Solen är på väg ner och vi har nästan inte ätit på hela dan. Vi delade på en chokladkaka. Det är allt.

Vet inte hur det blev så. Vi var väl så fokuserade på seglandet, att det kom bort liksom.

Vi fick tråckla med ankare och linor, för att båten skulle ligga trygg och fri från klippor och grund.

När hon var förtöjd och klar, så stapplade vi iland, för att ta bilder. Det var en av mitt livs vackraste kvällar. Himlen speglade sig i det blanka vattnet. Det blå gick över i gult, orange, rosa till rött.

Segelbåten med den solnedgången i bakgrunden, det var så att man fick tårar i ögonen. Det var sagolikt vackert.

När vi fotat färdigt, så fick vi bråttom upp i båten, för att hämta packningen.

Jag var så utmattad att jag orkade nästan ingenting.

Karl var väl i något bättre skick.

Men vi ville få upp tälten innan vi skulle äta.

Jag tog mina grejer och stapplade upp på land. Såg inga bra tältplatser.

Jag fick söka mig längre in i skogen, upp på ett berg, där kunde jag, efter många om och men, få upp tältet. Det var den fulaste uppsättningen nånsin.

Karl hittade en kanonplats, alldeles vid båten!

Jag hade väl tunnelseende, på grund av utmattningen.

Men han hade satt upp tältet, pumpat madrass och bäddat jättefint.

Medan jag slängde upp tältet bara.

Sen fick jag stappla ner. Men vi orkade inte dra i gång Trangia—köket.

Så vi drack ljummet kaffe ur termos och lite mat.

Vi fick inte i oss mycket alls.

Vi hade inte ätit sen frukosten, för 15 timmar sen. Ändå kunde vi bara äta lite grand.

Vi försökte samtidigt njuta av den otroligt vackra kvällen.

De sista solstrålarna, som sipprade ner från den dalsländska kusten, värmde våra kisande ansikten.

Samtidigt frodades våndan över att resa sig upp och gå och lägga sig.

När sipprandet var över, satt vi länge och stirrade tomt på den fläck där Solen försvann.

Till sist reste jag mig otroligt sakta och skakigt. Ingen kraft i benen. Darrande och raglande samlar jag ihop resten av packningen, biter jag ihop och stapplar upp mot skogen.

Väl framme vid tältet tog det 1,5 timme av heroiskt< arbete innan jag fick ordning på alltihop och kunde lägga mig.

Jag domnade bort omedelbart.

En timma senare vaknade jag och behövde ett naturbesök.

Under detta besök insöp jag den sagolika stämningen.

I den urskogslika omgivningen var djurlivet sjudande.

Jag hörde Nattskärra, rådjur, kattuggla och diverse sjöfåglar.

Stämningen var magisk och det var inte mörkt trots att solen gått ner för länge sedan.

Jag snuddade vid tanken att ta upp kameran …… men nej. Jag var bly-trött.

Så jag jobbade ner mig i sovsäcken igen och försökte somna.

Nattskärrorna, för det var flera! , var som galna.

Låter nästan elektroniskt, maskinellt. En långvarigt skorrande drill.

Totalt o-fågelaktigt.

De var flera och helt nära våra tält.

Magiskt var förnamnet. Jag ville inte somna.

Utmattad som jag var, ville ja verkligen inte missa en sekund av denna natt.

Naturligtvis somnade jag omedelbart.

Men jag fortsatte naturbesöken, nästan varje timme.

Så jag fick mitt lystmäte av denna Disney-lika sommarnatt.

Jag vaknade badande i svett, av att Karl ropade nerifrån sjön. Jag fick en ilning i maggropen ——-Har båten slitit sej??………eller fastnat på grundet utanför?……

I panik befriade jag mig från sovsäck och fumlade upp alla blixtlåsar från detta ”Fort Knox”, och vinglar ut mot naturbesöket.

Väl där sonderar jag terrängen och lugnar mitt 70-åriga hjärta, då jag finner den vackra båten lugnt leende, sväva i det blanka vattnet, som om inga faror existerar.

Jag är mörbultad i kroppen från gårdagen, så det är ett äventyr att ta mig ner till Karl och Breeze.

På väg ner känner jag att det är något mer med kroppen.

Jag har frossa och feber. Gårdagens strapatser har antagligen tagit ner immunförsvaret och bjudit in ett gäng glupska virusar, som nu festade vilt i denna gubbkroppen.

Vi har en lång men extremt spartansk frukost.

Morgonen är nästan lika vacker som gårdagskvällen var.

Solen sprider glitter och skimmer över vår lilla naturhamn.

Vi försöker trycka i oss så mycket näring som möjligt.

Vi känner ingen brådska. Vi kommer att ha gynnsamma vindar idag.

Så vi njuter av morgonen och pratar stilla om natten och den kommande seglatsen, hem igen.

Vi hade ett knivigt problem att lösa. Vi hade ankrat på ett trångt ställe, med grynnor omkring.

Men vi diskuterade och brainstormade hur vi skulle tråckla oss ut, så riskfritt som möjligt.

Efter ett tag hade vi en plan, som krävde perfekt samspel oss emellan och en förhoppning om att vi hade tänkta rätt.

Till slut blev vi så otåliga att testa planen, så vi packade ihop och satte igång.

Vi genomförde planen med perfekt timing. Det är nåt visst, när man skissat på en plan i fantasin och det visar sig att det funkar.

Jag försäkrar:-Det är inte ofta ………för min del iallafall.

Men nu:……klick…klick…klick

Som ett kombinationslås. ……Aahh ……😊

Så… då var det bara att hissa segel. Vi tog storen och focken. Vi tänkte att det skulle räcka idag.

Och det gjorde det.

Vi seglade ur ”hamnen” och sedan slog vi ner i riktning mot Vänersborg. Vi behövde bara slå 3 - 4 gånger till denna dag. Det gick som smort.

Vinden dog ett par gånger, men vi var kyliga och väntade tills vinden återkom.

Vi hade väl väl vunnit på att använda Genuan, men vi nöjde oss.

Det var skönt. Jag var sjuk och låg på energi. Så vi njöt av latmans-seglingen. Kände Breezens mjuka gång i medsjön och vällustiga krängningar i de svaga medvågs-surferna. Euforin glimrade i båten.

Det var så vackert i sommarvädret. Sjölandskapet paraderade på ömse sidor om båten, i stram honnör.

Som firade kungligheter vinkade vi avmätt och lät Breeze föra oss hem för eget kynne, i stort sett.

 

Snart förtöjde vi i Vänersborg

Seglatsen låg runt hjärtat som en ullig katt och kurrade, så att de svaga benen glömde sin svaghet.

 

Seglatsen upp till Örnöya tog nästan 7 timmar!

Hem gick det på 3 timmar.

 

Åååhhh …… VAD KUL DET VAR!

Done