∞

Barfota som barnen från sagornas tid, vinglande fram intill dikesren. Jag är tussilagons refräng och fjärilars dans, jag är vår och vild syren. Jag är sommar-rim om just ingenting, jag är skavsår och en hoppande kedja. Jag är träskor mot stallgolv och en trasig pedal, som jag hittar under orgeln en kväll.

Jag är märket efter näsan mot immigt glas, jag är snöfall och kras i kalas. Och jag har, så som älvan i boken om Solägget, ett eget krypin, ner vid bäcken; i en uråldrig varelse, ett träd, en sal, av knäckepilsgrenar och sav. Fåfängt lutar hon ut över vattnets rastlösa spegel – och jag, sitter på grenen i min nedärvda skrud, botande skrubbsår med avlånga blad.

Jag är flickan som rabblar magiska formler, som bara myror förstår. Jag är urstark och okrossbar, en Ronja, bland kummel och slånbärssnår. / Berätterskan